Jag förstår inte riktigt.. om jag tar med min man på familjetillställning gör jag inte det för att visa upp oss som sexuella varelser, han är min familj helt enkelt. Om jag gick dit med mina två fruar och den enas pudel skulle det väl vara samma sak. Sen kan väl inte jag ta ansvar för att folk inte kan låta bli att låta fantasin skena iväg? I inget av fallen skulle jag sitta och gapa om vad jag tänder på sexuellt.
Igår bläddrade jag med nöje i "Genusdoktrinen". Idag förbluffas jag över att se den här texten signerad samme skribent - felen och halmgubbarna är så många att det är svårt att veta vart man ska börja.
Föräldrarna i det här fallet utmålas som dem som har en god värdegrund. Sonen, som nu avviker från denna värdegrund, ska stigmatiseras och hållas utanför. Låt oss göra det tydligt vem det är som stänger dörren för vem: Det är föräldrarna som inte vill ha att göra med personer som är betydelsefulla för deras egen son och dennes fru. Deras fördomsfullhet, som bl a visar sig i att de tror att sonen inte tänker på sina egna barn, spinner Arpi vidare på med sina egna gnagande misstankar "om att “polyamorös” bara är en fin omskrivning för att man vill vara otrogen." Arpis enda sätt att beskriva de nya personerna i sonens närhet som sexpartners. Vad vet Arpi om detta? Polyamori existerar på så många olika sätt, men det mest grundläggande är ju att det finns en viss skillnad mellan ett "öppet förhållande" och "polyamori" - det förstnämnda brukar användas för just en relation där det utöver ens huvudsakliga partner också finns många andra sexuella partners, medan polyamori vanligtvis åsyftar något djupare än bara sex. I vissa fall finns sex inte ens med i bilden - det går alldeles utmärkt att vara både asexuell och polyamorös. Så varför dessa tvärsäkra uttalanden? Det torde vara helt givet att det inte var två knullkompisar sonen ville ta med till familjesammankomsten. Att han är sårad beror givetvis på att det nu finns något mer i deras relation - det handlar om personer i hans närhet som, innan de ens blivit presenterade, är persona non grata för hans föräldrar. Hur ska relationen mellan föräldrarna och sonen kunna fortgå på det här viset? Det är fritt fram för föräldrarna att ta avstånd från sonen och dennes nära, men då är det tydligt att det är just föräldrarna som tagit avstånd.
"Varför anser sig vissa ha rätten att pracka på andra sina livsval, att göra andra delaktiga mot deras vilja?" - Har sonen prackat på någon annan sina livsval? Tvingat andra att bli polyamorösa? Uppenbarligen inte. Familjens 'delaktighet' sträcker sig inte längre än att visa någon slags intresse för de personer ett av barnen håller som allra kärast.
"Nu har de kommit till nästa steg: alla måste delta, hela tiden, året runt. Annars är man fördomsfull och inskränkt." - Om jag hade barn, och mitt barn förälskade sig i någon, skulle jag nog glädjas åt detta. Om mitt barn samtidigt förälskade sig i ytterligare en person och inledde ett polyamoröst förhållande, skulle jag inte bli desto mindre glad för det. Frågan är varför det förstnämnda känns självklart, medan det andra skapar sådana orosmoment som beskrivs här? Varför kräver det ena mer 'deltagande' än det andra?
"Allt oftare tycks människor vilja göra omgivningen delaktig i något slags modern exhibitionism." - Återigen infinner sig frågan vad det är för exihibitionistiskt i att uppvisa sin kärlek, i det här fallet till mer än en person? Vad kommer bli bättre av detta stigmatiserande av det Annorlunda som såväl föräldrarna som Arpi bjuder på? Vem kommer ta skada av att personer som är sonen nära kommer att välkomnas in i familjegemenskapen?
Vad gäller barn så känner jag många poly-par med barn, på samma sätt som jag känner barn som växer upp med två mammor, eller två pappor. Varför det ena skulle vara konstigare eller mer skadligt än det andra, har jag svårt att förstå.
Arpi visar med all önskvärd tydlighet vad för värdegrund som gäller för honom: "Monogami, livslång kärlek, och att det är viktigt att hålla ihop kärnfamiljen". Skulle vara intressant att se hur Arpi skulle hantera situationen om något av hans egna barn beslutade sig för att inte dela denna värdegrund, men av den här texten att döma så skulle det nog sluta ungefär som det håller på att göra med familjen som beskrivs i DN-texten.
Det finns en del jag reagerar på i den här texten, men jag tänker särskilt på "Eller att ha en gnagande misstanke om att “polyamorös” bara är en fin omskrivning för att man vill vara otrogen. /.../ Jag vet, detta är oerhört provocerande för många. Tanken att vissa normer är bra för människor."
Om man faktiskt har inblick i polyamori och levande polyamorösa slås man av hur mycket man pratar om just normer, etik och moral. Försök att diskutera hur man gör relationer på ett bra sätt är påtagligt mer levande bland flersamma än monogama, och i det ingår just sådana positiva normer du talar om. Jag tänker att som konservativ skulle man också kunna bli glad åt att det finns människor som är så måna att på ett snällt och etiskt sätt göra det som nominellt monogama gjort oetiskt och osnällt i alla tider.
Och ja, givetvis är en polyamorös partner ungefär samma som monogam partner, så att berätta om sådana för sina föräldrar är lika provocerande som när monogama säger att de skaffat en ny flickvän. Men det har du nog blivit informerad om.
Arpi förstår uppenbarligen inte alls hur polyamori fungerar, och det kanske är enklare så om man vill göra "en rak höger". Eller? Den relevanta frågan efter DN-artikeln är ju helt enkelt: Är det rimligt att säga upp kontakten med sitt barn för att barnet valt att vara tillsammans med två personer istället för en? Det är ju upp till var och en, men jag vet vad jag tycker.
Och, precis som det var med homosexualitet för 20 år sedan, reducerar Arpi flersamhet med självklarhet till vem/vilka någon har sex med. Någon som skulle hålla sina barn ifrån ett bröllop för att "man ska inte blanda in barnen i det där". För 20 år sedan gjorde folk det med homosexuella vigslar, eftersom man i sitt eget perversa huvud fick för sig att "allt handlade om sex". Och, ja, nu när vi har lärt oss att det minsann är OK att två personer av samma kön älskar varandra och att det inte behöver handla bara om sex så är det fortfarande helt omöjligt att någon kan vilja älska, vara tillsammans med och leva med två (eller flera) personer.
Jag hoppas mänskligheten någon gång förvärvar förmågan att generalisera.
Jag hoppas mänskligheten någon gång slutar sexualisera relationsmönster som inte råkar passa med det man själv håller på med.
Och jag hoppas att mänskligheten någon gång börjar strunta i vad samtyckande vuxna gör i sitt sovrum och accepterar människor för vad de är.
Jag skulle förresten tillägga att rubriken är fullkomligt obegriplig. Polyamori har existerat sedan urminnes tider, det är snarare det livslånga, monogama parförhållandet som är the new kid on the block, relativt sett. Vi finner exempel sedan urminnes tider på alla sorters förhållanden, och att det finns ett budord som fokuserar på frågan tyder ju på att det var ett utspritt fenomen med annat än parförhållanden.
Samtidigt är det befängt att hävda att "alla rättigheter är på plats" och att "aktivisterna fortsätter att jaga fantasidrakar att slå med sitt svärd, trots att det egentligen inte finns något motstånd". Är inte denna text ett uttryck för just ett motstånd? Här skall inte bara moraliseras och raljeras angående nymodigheterna - nej, här kommer också ett helhjärtat försvar för att hålla en son och dennes närstående utanför familjegemenskapen. Samtidigt som det ges fritt utrymme för unkna fördomar.
Knappast en fantasidrake, utan snarare en fråga som kommer att hamna på tapeten hos många familjer framöver.
I den här bloggen får vi lära oss att om man presenterar mer än en partner till sin familj så berättar man högt och tydligt vilka man har sex med. Detta i kontrast till att om man presenterar EN partner till sin familj så berättar man INTE vem man har sex med.
Lite ogenomtänkt artikel som verkar utgå från att homosexualitet och polyamori i första hand handlar om sex. För många (de flesta) handlar det om mycket mer än så, det handlar om kärlek, vem man vill leva tillsammans med. ”Barnen” i detta exempel säger inte ”kolla vem jag har sex med”, det är med största säkerhet något som en psykolog inte skulle uppmuntra från något håll, utan ”här är en person till som jag älskar och delar mitt liv med”. Synd att debattören inte sätter sig in i ämnet lite mer innan han uttalar sig.
Denna artikeln har väntat på, som inte bara kritiserar identitetsideologin utan också tydligt visar hur den slår sönder det liv som de flesta människor vill ha och har.
Hej Ivar. Jag tror att du blandar ihop swingers (jag vill få ligga runt med andra än min partner och det vill min partner också) med polyamori (jag vill ha flera parallella kärleksrelationer, i meningen inte bara sex utan massa annat också, semestrar, gemensamma intressen, livskamratskap). Vi har levt poly i fem år. Snart kan du läsa en intervju med oss i Expressen Premium. Men vi berättar gärna mer. Du är välkommen hem på en middag till oss så kan vi prata. Vi heter Ulrik och Minna Janusson. Du hittar våra tfnnr på hitta.se. Dra iväg ett SMS så kör vi.
Känner inget behov av att redovisa för mina föräldrar eller andra närmaste vilka jag ligger med. Däremot vill jag inte förminska dem jag bygger min tillvaro, mitt liv tillsammans med genom att hålla dem undan, gömda i skuggan som en smutsig hemlighet bara för att jag råkar vara gift med en av dem jag älskar.
Jag tror absolut på livslång kärlek, hängivenhet och på att bygga starka emotionella band genom att gå genom livet i med- och motvind tillsammans.
Min frågeställning efter att ha läst det här är ju följande:
1. Låter Ivar bli att ta hem sin fru till sina föräldrar för att inte trycka upp sin sexualitet i deras ansikten?
2. Hur kan någon ta denna stilen av retorik på allvar?
3. Vad är poängen med att motsätta sig just polyamori öht? Vad riskerar polyamori skada förutom Ivars konservativa värderingar?
Jag är ytterst förvirrad över varför någon öht tar denna tomte på allvar... speciellt efter att ha lyssnat på inslaget i P1 där han blir fullkomligt retoriskt överkörd av en psykolog trots att det är Ivar som ska förställa den populistiske demagogen och opinionsbildaren i sammanhanget. Jag har, överlag, inte så mycket att kritisera public service för men när de låter såna tomtar som Ivar att få utrymme så är jag faktiskt villig att ge statligt kontrollerad media en chans som ersättning...
För det första tolkar jag inte polyamorositet som handlande om primärt sex, utan om en relation.
Men å andra sidan så är det heller inte samma sak som ett äktenskap och som vuxen lägger jag inte samma vikt vid någons dejt som någons sambo eller maka/make. Deras åtagande gentemot varandra spelar roll för vikten jag lägger vid deras relation. Som släkting är jag kanske heller inte alltid så vansinnigt intresserad av partners, det beror helt och hållet på partnern, utan på min släkting och dennes barn. Vilket jag tycker är ok.
Vad gäller balansen i respekt för olika normer är vi dock helt ense.
Tack för bra artikel Ivar.
För övrigt skulle i vart fall jag aldrig vända mig till DN för någon som helst fråga eller vägledning.
Jag förstår inte riktigt.. om jag tar med min man på familjetillställning gör jag inte det för att visa upp oss som sexuella varelser, han är min familj helt enkelt. Om jag gick dit med mina två fruar och den enas pudel skulle det väl vara samma sak. Sen kan väl inte jag ta ansvar för att folk inte kan låta bli att låta fantasin skena iväg? I inget av fallen skulle jag sitta och gapa om vad jag tänder på sexuellt.
Igår bläddrade jag med nöje i "Genusdoktrinen". Idag förbluffas jag över att se den här texten signerad samme skribent - felen och halmgubbarna är så många att det är svårt att veta vart man ska börja.
Föräldrarna i det här fallet utmålas som dem som har en god värdegrund. Sonen, som nu avviker från denna värdegrund, ska stigmatiseras och hållas utanför. Låt oss göra det tydligt vem det är som stänger dörren för vem: Det är föräldrarna som inte vill ha att göra med personer som är betydelsefulla för deras egen son och dennes fru. Deras fördomsfullhet, som bl a visar sig i att de tror att sonen inte tänker på sina egna barn, spinner Arpi vidare på med sina egna gnagande misstankar "om att “polyamorös” bara är en fin omskrivning för att man vill vara otrogen." Arpis enda sätt att beskriva de nya personerna i sonens närhet som sexpartners. Vad vet Arpi om detta? Polyamori existerar på så många olika sätt, men det mest grundläggande är ju att det finns en viss skillnad mellan ett "öppet förhållande" och "polyamori" - det förstnämnda brukar användas för just en relation där det utöver ens huvudsakliga partner också finns många andra sexuella partners, medan polyamori vanligtvis åsyftar något djupare än bara sex. I vissa fall finns sex inte ens med i bilden - det går alldeles utmärkt att vara både asexuell och polyamorös. Så varför dessa tvärsäkra uttalanden? Det torde vara helt givet att det inte var två knullkompisar sonen ville ta med till familjesammankomsten. Att han är sårad beror givetvis på att det nu finns något mer i deras relation - det handlar om personer i hans närhet som, innan de ens blivit presenterade, är persona non grata för hans föräldrar. Hur ska relationen mellan föräldrarna och sonen kunna fortgå på det här viset? Det är fritt fram för föräldrarna att ta avstånd från sonen och dennes nära, men då är det tydligt att det är just föräldrarna som tagit avstånd.
"Varför anser sig vissa ha rätten att pracka på andra sina livsval, att göra andra delaktiga mot deras vilja?" - Har sonen prackat på någon annan sina livsval? Tvingat andra att bli polyamorösa? Uppenbarligen inte. Familjens 'delaktighet' sträcker sig inte längre än att visa någon slags intresse för de personer ett av barnen håller som allra kärast.
"Nu har de kommit till nästa steg: alla måste delta, hela tiden, året runt. Annars är man fördomsfull och inskränkt." - Om jag hade barn, och mitt barn förälskade sig i någon, skulle jag nog glädjas åt detta. Om mitt barn samtidigt förälskade sig i ytterligare en person och inledde ett polyamoröst förhållande, skulle jag inte bli desto mindre glad för det. Frågan är varför det förstnämnda känns självklart, medan det andra skapar sådana orosmoment som beskrivs här? Varför kräver det ena mer 'deltagande' än det andra?
"Allt oftare tycks människor vilja göra omgivningen delaktig i något slags modern exhibitionism." - Återigen infinner sig frågan vad det är för exihibitionistiskt i att uppvisa sin kärlek, i det här fallet till mer än en person? Vad kommer bli bättre av detta stigmatiserande av det Annorlunda som såväl föräldrarna som Arpi bjuder på? Vem kommer ta skada av att personer som är sonen nära kommer att välkomnas in i familjegemenskapen?
Vad gäller barn så känner jag många poly-par med barn, på samma sätt som jag känner barn som växer upp med två mammor, eller två pappor. Varför det ena skulle vara konstigare eller mer skadligt än det andra, har jag svårt att förstå.
Arpi visar med all önskvärd tydlighet vad för värdegrund som gäller för honom: "Monogami, livslång kärlek, och att det är viktigt att hålla ihop kärnfamiljen". Skulle vara intressant att se hur Arpi skulle hantera situationen om något av hans egna barn beslutade sig för att inte dela denna värdegrund, men av den här texten att döma så skulle det nog sluta ungefär som det håller på att göra med familjen som beskrivs i DN-texten.
Det finns en del jag reagerar på i den här texten, men jag tänker särskilt på "Eller att ha en gnagande misstanke om att “polyamorös” bara är en fin omskrivning för att man vill vara otrogen. /.../ Jag vet, detta är oerhört provocerande för många. Tanken att vissa normer är bra för människor."
Om man faktiskt har inblick i polyamori och levande polyamorösa slås man av hur mycket man pratar om just normer, etik och moral. Försök att diskutera hur man gör relationer på ett bra sätt är påtagligt mer levande bland flersamma än monogama, och i det ingår just sådana positiva normer du talar om. Jag tänker att som konservativ skulle man också kunna bli glad åt att det finns människor som är så måna att på ett snällt och etiskt sätt göra det som nominellt monogama gjort oetiskt och osnällt i alla tider.
Och ja, givetvis är en polyamorös partner ungefär samma som monogam partner, så att berätta om sådana för sina föräldrar är lika provocerande som när monogama säger att de skaffat en ny flickvän. Men det har du nog blivit informerad om.
Arpi förstår uppenbarligen inte alls hur polyamori fungerar, och det kanske är enklare så om man vill göra "en rak höger". Eller? Den relevanta frågan efter DN-artikeln är ju helt enkelt: Är det rimligt att säga upp kontakten med sitt barn för att barnet valt att vara tillsammans med två personer istället för en? Det är ju upp till var och en, men jag vet vad jag tycker.
Och, precis som det var med homosexualitet för 20 år sedan, reducerar Arpi flersamhet med självklarhet till vem/vilka någon har sex med. Någon som skulle hålla sina barn ifrån ett bröllop för att "man ska inte blanda in barnen i det där". För 20 år sedan gjorde folk det med homosexuella vigslar, eftersom man i sitt eget perversa huvud fick för sig att "allt handlade om sex". Och, ja, nu när vi har lärt oss att det minsann är OK att två personer av samma kön älskar varandra och att det inte behöver handla bara om sex så är det fortfarande helt omöjligt att någon kan vilja älska, vara tillsammans med och leva med två (eller flera) personer.
Jag hoppas mänskligheten någon gång förvärvar förmågan att generalisera.
Jag hoppas mänskligheten någon gång slutar sexualisera relationsmönster som inte råkar passa med det man själv håller på med.
Och jag hoppas att mänskligheten någon gång börjar strunta i vad samtyckande vuxna gör i sitt sovrum och accepterar människor för vad de är.
Tyvärr verkar Arpi inte bidra till det.
Precis min inställning som liberal konservativ - du får leva hur du vill men jag behöver inte gilla det eller acceptera det som legitimt.
Jag skulle förresten tillägga att rubriken är fullkomligt obegriplig. Polyamori har existerat sedan urminnes tider, det är snarare det livslånga, monogama parförhållandet som är the new kid on the block, relativt sett. Vi finner exempel sedan urminnes tider på alla sorters förhållanden, och att det finns ett budord som fokuserar på frågan tyder ju på att det var ett utspritt fenomen med annat än parförhållanden.
Samtidigt är det befängt att hävda att "alla rättigheter är på plats" och att "aktivisterna fortsätter att jaga fantasidrakar att slå med sitt svärd, trots att det egentligen inte finns något motstånd". Är inte denna text ett uttryck för just ett motstånd? Här skall inte bara moraliseras och raljeras angående nymodigheterna - nej, här kommer också ett helhjärtat försvar för att hålla en son och dennes närstående utanför familjegemenskapen. Samtidigt som det ges fritt utrymme för unkna fördomar.
Knappast en fantasidrake, utan snarare en fråga som kommer att hamna på tapeten hos många familjer framöver.
I den här bloggen får vi lära oss att om man presenterar mer än en partner till sin familj så berättar man högt och tydligt vilka man har sex med. Detta i kontrast till att om man presenterar EN partner till sin familj så berättar man INTE vem man har sex med.
Joråsåattehhhh....
Lite ogenomtänkt artikel som verkar utgå från att homosexualitet och polyamori i första hand handlar om sex. För många (de flesta) handlar det om mycket mer än så, det handlar om kärlek, vem man vill leva tillsammans med. ”Barnen” i detta exempel säger inte ”kolla vem jag har sex med”, det är med största säkerhet något som en psykolog inte skulle uppmuntra från något håll, utan ”här är en person till som jag älskar och delar mitt liv med”. Synd att debattören inte sätter sig in i ämnet lite mer innan han uttalar sig.
Denna artikeln har väntat på, som inte bara kritiserar identitetsideologin utan också tydligt visar hur den slår sönder det liv som de flesta människor vill ha och har.
Hej Ivar. Jag tror att du blandar ihop swingers (jag vill få ligga runt med andra än min partner och det vill min partner också) med polyamori (jag vill ha flera parallella kärleksrelationer, i meningen inte bara sex utan massa annat också, semestrar, gemensamma intressen, livskamratskap). Vi har levt poly i fem år. Snart kan du läsa en intervju med oss i Expressen Premium. Men vi berättar gärna mer. Du är välkommen hem på en middag till oss så kan vi prata. Vi heter Ulrik och Minna Janusson. Du hittar våra tfnnr på hitta.se. Dra iväg ett SMS så kör vi.
Känner inget behov av att redovisa för mina föräldrar eller andra närmaste vilka jag ligger med. Däremot vill jag inte förminska dem jag bygger min tillvaro, mitt liv tillsammans med genom att hålla dem undan, gömda i skuggan som en smutsig hemlighet bara för att jag råkar vara gift med en av dem jag älskar.
Jag tror absolut på livslång kärlek, hängivenhet och på att bygga starka emotionella band genom att gå genom livet i med- och motvind tillsammans.
Här kan vi läsa hur Ivar Arpi skriver en mindre bok om ett ämne som han inte alls förstår sig på. Ska vi anta att Ivar är en vit man?
Någon som vill uppdatera wikipediaartikeln om "killgissa"?
Min frågeställning efter att ha läst det här är ju följande:
1. Låter Ivar bli att ta hem sin fru till sina föräldrar för att inte trycka upp sin sexualitet i deras ansikten?
2. Hur kan någon ta denna stilen av retorik på allvar?
3. Vad är poängen med att motsätta sig just polyamori öht? Vad riskerar polyamori skada förutom Ivars konservativa värderingar?
Jag är ytterst förvirrad över varför någon öht tar denna tomte på allvar... speciellt efter att ha lyssnat på inslaget i P1 där han blir fullkomligt retoriskt överkörd av en psykolog trots att det är Ivar som ska förställa den populistiske demagogen och opinionsbildaren i sammanhanget. Jag har, överlag, inte så mycket att kritisera public service för men när de låter såna tomtar som Ivar att få utrymme så är jag faktiskt villig att ge statligt kontrollerad media en chans som ersättning...
Jag håller både med och inte.
För det första tolkar jag inte polyamorositet som handlande om primärt sex, utan om en relation.
Men å andra sidan så är det heller inte samma sak som ett äktenskap och som vuxen lägger jag inte samma vikt vid någons dejt som någons sambo eller maka/make. Deras åtagande gentemot varandra spelar roll för vikten jag lägger vid deras relation. Som släkting är jag kanske heller inte alltid så vansinnigt intresserad av partners, det beror helt och hållet på partnern, utan på min släkting och dennes barn. Vilket jag tycker är ok.
Vad gäller balansen i respekt för olika normer är vi dock helt ense.
Återigen ett uttryck för hur de som menar sig vara öppna och toleranta hemfaller åt det motsatta.