Polyamorösa kom försent till barrikaderna 

Tanken att vissa normer är bra är i dag avvikande, nästan radikal.

“På min tid” säger äldre människor som lämnat vissa tider bakom sig. En 40-åring kan säga det om sin tonårstid, en 70-åring om att man minsann körde hem från BB med den nyfödda i knät. Mycket förändras så sakteliga, men ibland tar samhällsutvecklingen ett språng. En hel kultur förflyttar sig, och alla hänger inte med. Det röda årtiondet var en sån period. Den revolutionära 68-vänstern. Det möjliggjordes av efterkrigstidens överflöd, rekordåren, i kombination med att höga födelsetal under 40- och 50-talet gjorde att ungdomarna på 60-talet var många fler än de vuxna. Köttberget. Normupplösning och kulturrevolution. Och ett brott med det som hade varit. Föräldrauppror som verkligen betydde något. Kvar stod äldre generationer som raukar, medan strandkanten försvann längre bort. 

Ett par raukar skrev till DN:s psykolog i frågespalten häromdagen:

Vi är ett något äldre par som varit gifta länge och lyckligt får man säga. Vi har tre vuxna barn och även fyra barnbarn. Vi har alltid varit en sammansvetsad familj. Jag har som mor varit hemma en del med dem under uppväxten, och skapat ett gott liv åt våra barn. Vi har starka traditioner i vår familj och träffas alltid under högtider då alla barnen och andra släktingar kommer hem, för här finns plats.

Men den äldste sonen och hans fru har nu blivit polyamorösa. De har träffat några andra personer som de inlett utomäktenskapliga relationer med. Nu vill de ta med två av dessa på familjeträffar och barnkalas. Föräldrarna har sagt nej, men det accepterar inte sonen, och det tvingar syskonen att välja sida. Hur ska vi hantera situationen, undrar det äldre paret.

Man kanske inte helt kan veta var tidsandan befinner sig, eller hur ur fas man är, men man kan ju få ett hum. Såhär svarar DN:s psykolog det äldre paret:

Många som lever utanför relationsnormerna vågar aldrig någonsin berätta det för sina egna föräldrar (ens), av rädsla för att inte accepteras. […] Du och din make tycker grundproblemet är att er son är polyamorös och önskar vara öppen med det, med allt det innebär. Det jag känner mig mest oroad över är era reaktioner på det.

Allt ansvar läggs på föräldrarna, i stycke efter stycke av psykologens svar. De kan antingen acceptera de nya omständigheterna, eller finna sig i att inget av deras barn eller barnbarn vill vara med dem längre.

Börja prenumerera

Hur hamnade vi här? Om man ska dra en förenklad tidslinje för hur toleransen för sexuella minoriteters status utvecklats så började det med att det mesta som inte var heterosexuell monogami var synd och skam. Efter många om och men, och mycket lidande, blev det tolererbart att vara homosexuell så länge man stannade i garderoben. Don’t ask, don’t tell. Kampen handlade sedan om rätten att få komma ut ur garderoben. Pridetågen var ett medel för att uppnå detta. Och man lyckades. We're here. We're queer. Get used to it.

Det här var viktiga segrar, tycker de flesta av oss. 

I dag är pridetågen knökfulla, trots att alla rättigheter är på plats. Kanske är det just det som är problemet: vår tids radikaler kom för sent till barrikaden. De viktiga slagen är redan vunna. Var och en får faktiskt bli salig på sin fason. Tågen har istället blivit transportmedel för politiker, kändisar och generaldirektörer som vill deklarera rätt sorts inkluderande värdegrund; Pride ger bra, färgglatt pressmaterial. Allt medan aktivisterna fortsätter att jaga fantasidrakar att slå med sitt svärd, trots att det egentligen inte finns något motstånd. 

Nu har de kommit till nästa steg: alla måste delta, hela tiden, året runt. Annars är man fördomsfull och inskränkt. Som det äldre paret uttrycker det i sin fråga till DN:

Vi tyckte väl båda att det var märkligt att berätta något så privat för oss, särskilt min make tyckte detta var svårt att ta in.

Det är svårt att ta in. Varför måste man involvera sina föräldrar i att man har sex med fler än den man är gift med? Mamma och pappa, jag har sex med andra än min fru och jag vill att ni träffar dem. Inte bara träffar dem, utan gör dem till en del av familjen. Annars gör jag slut, med er. 

Allt oftare tycks människor vilja göra omgivningen delaktig i något slags modern exhibitionism. Det är som att vi selektivt förväntas glömma att vissa beteenden har ett sexuellt syfte, som kräver en betraktare. Att en del tänder på att bryta tabun. Helt okej förstås, men det nya är att alla måste delta och gilla det. Om man lyckas rama in det som ett normbrott förväntas omgivningen hylla det. Annars missunnar man människor att uttrycka alla sidor av sig själva, vid alla tillfällen.

Successivt övergick kampen för jämlikhet till att det normbrytande faktiskt är att föredra. Först omärkligt, och nu ofta explicit, som i svaret av DN:s psykolog. Den polyamoröse sonen frigör sig, föräldrarna är trångsynta. 

Tanken går ungefär såhär inom normkritik: Eftersom monogama heteropar som håller ihop sina äktenskap upprätthåller strukturer som förpassar andra ut i marginalen, betraktas polyamorösa och andra som lever annorlunda som mer progressiva. Det finns en dubbelhet här – å ena sidan omfamnar snart sagt hela det offentliga Sverige, och många företag, en ideologi där normbrytande anses frigörande, å andra sidan sägs det finnas normer som man kan frigöra sig från. Ibland kan vissa komma ut som polyamorösa, bisexuella eller dylikt, utan att vilja eller behöva leva som det. Då har normbrytandet blivit en identitetsmarkör, som höjer ens status, vilket tyder på att något har ändrats på djupet i vår kultur. Om man tidigare levde som homosexuell tvingades man dölja det för omgivningens intoleranta blickar. I dag vill man snarare skylta med sitt normbrytande, men alla känner inte behovet att leva ut det privat. En tektonisk platta har flyttat sig. Har normkritiken rentav blivit norm? 

Börja prenumerera

I Kanada ledde Bill C-16, en lag som förbjuder diskriminering på grund av könsidentitet, till en flodvåg av debattinlägg. Bill C-16 är formulerad på ett sådant sätt att det även blir diskriminerande om man inte använder det pronomen som någon föredrar om sig själv. Det var 2014 som Facebook tillsammans med hbtq-organisationer tog fram en lista på 56 nya kön för sina användare. Några exempel: ”non-binary”, ”agender”, ”bigender”, ”gender fluid”, ”gender questioning”, ”neutrois”, ”pangender” och ”two-spirit”. Kollar man runt lite på den engelskspråkiga delen av Twitter ser man att många, i synnerhet på vänsterkanten, anger sina föredragna pronomen. En del väljer ”they/them” exempelvis, vilket syftar på att de rymmer flera kön.

Nu är det kanske inte så många som minns det, men Jordan B. Peterson blev först känd i samband med detta. Han insisterade på att lagen fick alldeles för långtgående konsekvenser och kunde leda till att yttrandefriheten begränsades på ett totalitärt vis. I en Youtube-video lade han ut texten om konsekvenserna av lagändringen. Peterson gjorde klart att han inte skulle anpassa sig om förslaget gick igenom. Centralt i budskapet var hans mycket tydliga markering att inte ge upp språket till förmån för vad han menar är en politisk idé om kön, identitet och sexualitet som sociala konstruktioner. En idé som inte har stöd i forskningen, enligt Peterson. Dessutom skilde sig Bill C-16 från andra liknande påbud eftersom den inte handlade om att förbjuda någon från att kalla någon för nedsättande ord, utan om att tvinga folk att använda påbjudna ord. Där det förstnämnda kan sägas handla om att förmå andra att avstå från att förtrycka, eller åtminstone förolämpa, innebär Bill C-16 i sig ett förtryck av vilka ord man ska använda, menade Peterson.

Och här kommer vi tillbaka till det äldre paret i frågespalten. Det känns som att dramaturgin redan är färdig i den här sortens fall. En frigör sig, en annan förtrycker. Föräldrarna anses inte ha viktiga värderingar eller en livsstil som är värd att respektera. Normen om monogami är hopplöst förlegad, och det ska de ha klart för sig. Raukar, som sagt.

En möjlig lösning är att vissa saker fortsätter att vara – eller snarare återgår till att vara – privata. Ha gärna en sexualitet, men sköt det snyggt. Varför anser sig vissa ha rätten att pracka på andra sina livsval, att göra andra delaktiga mot deras vilja?

I dag känns det nästan avvikande att tro på monogami, på livslång kärlek, och på att det är viktigt att hålla ihop kärnfamiljen. Eller att ha en gnagande misstanke om att “polyamorös” bara är en fin omskrivning för att man vill vara otrogen.

Jag vet, detta är oerhört provocerande för många. Tanken att vissa normer är bra för människor.

Men ärligt talat: We're still here. Get used to it.

Börja prenumerera