Vit, svensk, straight och man

Det låter som ett tråkigt punkband, men det är bara den många av oss är. Allt oftare får man höra att det är något slags privilegium, att man ska skämmas för det. Det är dags att sluta med det.

Det var mitt andra vikariat som liberal ledarskribent. Jag hade skrivkramp och prestationsångest, men förstod att detta var min enda chans om jag ville komma vidare i branschen. Det gick långt över (min egen) förväntan. Mitt vikariat var på en ledig tjänst, och utifrån hur mycket mina artiklar lästes och spreds såg mina chanser goda ut att jag skulle få en tillsvidareanställning. Men när tjänsten väl utlystes tog min chef ett snack med mig: “Ivar, du kan inte få jobbet. Vi tar bara in kvinnor på intervju.” Samma sommar lovades jag ett vikariat på en liberal ledarsida. Men dagen efter ringde den politiske chefredaktören upp och drog tillbaka erbjudandet: “Chefredaktören vill ha en kvinna.” När jag väl fick ett vikariat sade chefen: “Ja, nu har jag ju haft kvinnor de senaste gångerna, så nu kan jag nog ta in dig.”

Detta, och en hel del annat med liknande förtecken, har jag varit med om inom den borgerliga sfären. Jag är inte ensam. Mellan skål och vägg är det en illa dold hemlighet hur det går till egentligen. Flera av dem som antingen kvoterats in eller kvoterats ut är själva motståndare till kvotering – åtminstone utåt sett. De chefer som har kvoterat har i vissa fall argumenterat mot kvotering i den offentliga debatten, samtidigt som de tillämpat den inom den egna organisationen. Man spelar spelet för att hålla sin egen rygg fri. Att de berättat för mig, att jag ens fått höra hur de resonerat, har att göra med att jag har förväntats förstå. “Det är såhär det är nu, det är nya regler som gäller”. 

“Carry yourself with the confidence of a mediocre white man” stod det på ett klistermärke som en kvinnlig kollega på en större tidningsredaktion satt upp. Jag passerade det kanske femtio gånger dagligen. Jag fattade vinken. Såna som jag ska flytta på sig.

Är du vit, svensk, straight och man? Då är du redan inkvoterad. Grattis! Du fick den enklaste vägen.

Orden är polisen Nadim Ghazales som i sitt sommarprat lägger ut texten om hur han ser på vårt samhälle. Det är inte något Ghazale kommit på själv, han ansluter sig till en ideologisk strömning som varit på uppgång i hela västvärlden ett bra tag nu.

Jag vill understryka att Nadim Ghazale utifrån sitt sommarprat framstår som en sympatisk människa, och hans sommarprat har flera andra kvaliteter. En del av det han berättar om delar jag också hans bedömning av, som hur möten måste till för att invandrare ska kunna integreras. Han beskriver en segregation som blivit allt skarpare med åren, och som gör det svårare för de som kommit senare än han gjort att bli en del av det land de redan bor i. Min kritik handlar inte om de delarna.

Citatet som inledde texten sker också i ett sammanhang när han som nybliven polis får en fråga av en kollega: “Hur känns det att vara inkvoterad, Nadim?” Att då vilja svara: “dra åt helvete, det är du som är inkvoterad”, är högst mänskligt. I just det fallet hade polismannen, enligt Ghazale, dessutom lägre poäng på intagningsprovet till polisutbildningen. Att vara kompetent, men ifrågasättas på grund av hur man ser ut eller var man kommer ifrån, är en röd tråd i hans sommarprat. Hans slutsats är inte heller att man ska lägga sig ned och ge upp på grund av maktstrukturerna, utan tvärtom jobba dubbelt så hårt. Också det är en berömvärd inställning när man möter motstånd. 

Han kan mycket väl ha mött rasism, det tvivlar jag inte på. Idioter finns överallt. Men jag tror inte att det handlar om en systematisk rasism inom polismyndigheten. Inte heller är det svenska samhället särskilt rasistiskt – tvärtom. Mångfald är sedan lång tid något som efterfrågas så gott som överallt. Det är faktiskt en del av problemet. Att så många numera misstänker, eller fått bekräftat, att det pågår kvotering för att förbättra mångfalden (eller jämställdheten). Det sår split mellan människor, mellan grupper.

Och det är inte bara det att man välkomnar mångfald – just den analysmodell som Ghazale ger uttryck för är något som är på frammarsch på myndigheter, företag, universitet och, ja, även polisutbildningar. På polisutbildningen på  Södertörns högskola håller man på att implementera en syn som innebär att man ska se samhället som uppdelat i grupper på det sätt Ghazale ger uttryck för. 

När Anna-Karin Wyndhamn och jag skrev boken ”Genusdoktrinen” (Fri tanke, 2020) intervjuade vi en av lärarna på utbildningen på Södertörn, Peter, som är polis sedan många år. Han menar att detta utmanar själva grunden för polisens trovärdighet och legitimitet.

– Om man alltid har med sig i bakhuvudet att man jobbar inom en rasistisk och misogyn struktur kommer det påverka hur man närmar sig misstänkta. Personer som anses stå långt ned i maktpyramiden kommer man behandla försiktigare. Då lämnar man ju rättsstaten. Men skulle det göra skillnad om majoriteten av poliser var svarta kvinnor? Vill vi verkligen att det ska innebära en skillnad? Ska inte polisen upprätthålla svensk lag oavsett bakgrund?

Man kan sammanfatta förändringen av polisutbildningen som att man helt ska överge tanken om att det är möjligt med neutrala poliser, menar Peter. Alla ska bemötas olika beroende på vilken position de har. Han och flera andra av lärarna på polisutbildningen uppfattar det som en politisering, en vridning av hela syftet med utbildningen. Och det genomförs med den högsta ledningens goda minne.

– Det är en politisk åskådning som kläs i något slags vetenskapliga termer. Som utger sig för att vara vetenskap. Men det genomsyrar ju hela samhället och statsapparaten, så det kanske inte är konstigt att det dyker upp här också.

När journalisten Elaf Ali kommenterade Nadim Ghazales sommarprat reagerade många.

En av dem var den moderate riksdagsmannen Lars Beckman som skrev: “Det är den vita, svenska mannen som genom blod, svett och hårt arbete byggt Sveriges välstånd. Nu behöver samma resa för landet fortsätta med att de 675 000 utrikesfödda som inte är självförsörjande kommer i arbete och bidrar till välfärdsbygget.”

Han raderade sedan sin tweet. Och fick massa kritik. Men jag uppfattade åtminstone att det han kritiserade var det slentrianmässiga påhoppet på vita, på majoritetssvenskar, på män och på heterosexuella. Det är ju inte direkt ett isolerat fall, utan sker systematiskt eftersom det utgår från en viss världsbild. Men givetvis har alla som bott i landet byggt vår välfärd, inte bara män, utan även kvinnor i lika hög grad. Men det Beckman riktar in sig mot i tweetens första del är hur plötsligt en grupp ska beskrivas som privilegierad, av det enkla skälet att deras förfäder bott här i århundraden eller årtusenden. 

Den andra delen av Lars Beckmans tweet inbjöd dessutom till just den sortens integration som Nadim Ghazale själv är ett exempel på. Vi var kanske här först, men alla kan vara med och bidra. Så varför ignorerar kritikerna den här kontexten helt?

Börja prenumerera

Det är som att man på något sätt ska skämmas. Varför då? Det är svårt att riktigt förstå varför upprördheten blev så enorm över det Beckman skrev, medan Ghazale fick rosor kastade över sig för sitt yttrande. Om man inte är med på att detta är ett slags övergripande berättelse alla förväntas vara med på. Visst, ska man tänka, Nadim Ghazale säger som han gör, men jag behöver inte ta det personligt även om jag är vit, svensk, man och heterosexuell. Man får inte ta illa upp. Då får man, likt Lars Beckman, en offentlig bassning. Sätt dig ned. Vet din plats.

En annan sak att notera är hur klassdimensionen försvinner helt från den här politiska analysen. Mig är det förstås inte synd om – efter några omvägar fick jag till slut mitt drömjobb på Svenskans ledarsida. Men historiskt sett har  de flesta svenskar varit statare, pigor, drängar, torpare, bönder eller arbetare. Borta är berättelsen om hur fattigsverige reste sig ur armodet. Därför inkluderas inte klass i Nadim Ghazales uppräkning. “Vit svensk” har blivit den relevanta klasstillhörigheten i denna ideologi, precis som “white” är det i USA. Är man fattig, utförsäkrad och knappt håller sig över vattenytan av andra skäl, men är vit svensk, då är man ändå privilegierad, enligt detta synsätt.

Det här går i linje med en allmän trend där den gamla arbetarklassen anses för vit, inte tillräckligt progressiv, för traditionell i sina värderingar. ”A basket of deplorables”, för att lite anakronistiskt citera Hillary Clinton.

Centralt för vänsterns nya sätt att dela in världen är därför intersektionalitet. Enligt den teorin består samhället av olika maktordningar där grupper placerar sig hierarkiskt. De olika maktordningarna samverkar och korsar varandra, vilket gör att en person kan vara överordnad i en relation och underordnad i en annan. Grundläggande är tanken om olika gruppers olika grad av privilegier och olika utsatthet för förtryck. Ibland finns hos den enskilde eller gruppen som sådan en medvetenhet om förtryck och privilegium, ibland inte. Oavsett flödar och verkar förtryck genom de svårgripbara maktstrukturer som perforerar allt vi människor gör och tänker. Detta finns också i all forskning, utbildning och i synen på vad som tillmäts sanningsvärde. 

Även om forskare som ägnar sig åt intersektionell teori ofta förnekar det, är detta i grund och botten samma maktpyramid som på planschen med den kapitalistiska maktpyramiden från 1911, men med nya grupper. I toppen finns vita, icke-funktionsnedsatta, heterosexuella, medelålders män. Men även icke-överviktiga, vackra människor. Olika grupper är olika privilegierade. Män förtrycker kvinnor, vita förtrycker icke-vita, icke-funktionsnedsatta förtrycker funktionsnedsatta och heterosexuella förtrycker hbtq-personer. Om det inte är ett medvetet förtryck så är åtminstone normen som skapats kring vita, icke-funktionsnedsatta, heterosexuella och män förtryckande. Förtrycket utövas genom diffusa maktstrukturer som genomsyrar allt vi gör och tänker. Därför hänger intersektionalitetsteorin ihop med normkritik.

En vanlig övning som man får genomgå om man har oturen att befinna sig på en arbetsplats som ska certifieras enligt den här sortens teori, är The Walk of Privilege. Alla börjar på samma startpunkt och sedan får man kliva framåt eller bakåt. Det som avgör om du ska gå framåt mot en mer privilegierad position är påståenden av typen: ”Du är en vit man”, ”ingen har frågat mig var i världen jag kommer ifrån egentligen”, ”jag kan köpa hudfärgade plåster som liknar min hudfärg,”, ”jag har aldrig varit orolig för att min lön är lägre än mina kollegors bara på grund av mitt kön.” Och så vidare. Den som mot slutet av frågebatteriet står längst fram är den med mest privilegier, den som befinner sig överst i pyramiden.

Sedan 2009 rekommenderar Skolverket normkritisk pedagogik för en mer inkluderande skola. I sammanhang där normkritisk pedagogik lärs ut är det vanligt att man får göra något som kallas teflontestet, som liknar The Walk of Privilege. Det togs fram 2004 av Louise Andersson, som har beskrivit det i kapitlet ”Tricky business!” i boken Normkritisk pedagogik: makt, lärande och strategier för förändring från Centrum för genusvetenskap i Uppsala. Det är ett självskattningstest där man ska värdera om man ”sällan”, ”ibland” eller ”ofta” upplever friktion utifrån olika positioner. Sedan samlar man alla berättelser på en whiteboardtavla och diskuterar. Känner man att man passar in, då är man en del av problemet. I tidskriften Kvartal beskriver folkhögskoleläraren Therese Malmberg hur ofta hon har stött på teflontestet och normkritisk pedagogik under de senaste tio åren:

Exponerandet av privatliv i semi-offentliga miljöer är snarare bekymmersamt och särskilt när det privata infogas i en redan färdig ideologisk mall för hur det ska förstås. Om jag känner mig obekväm med det upplägget, kan jag bara gissa hur pressande det skulle kunna vara för en ung person som jagar såväl gruppens acceptans som goda betyg. Det blir inte bara kontroll av personers beteende utan också personers känslor inför beteendet. Det är ett rituellt självrannsakande som påminner en hel del om de maoistiskt medvetandehöjande samtal som delar av vänstern och radikalfeministerna ägnade sig åt på 70-talet.

Normkritik, intersektionalitet, multikulturalism, dekonstruktivism och feminism försöker flytta på dem man uppfattar som privilegierade. Att benämna denna grupp är därför nödvändigt, och då är det tillåtet att vara både essentialistisk och generaliserande. Men att göra likadant om grupper längre ned i hierarkin är däremot fördomsfullt och svepande. Då ägnar man sig åt stereotypiserande och fördomar. Det kan se inkonsekvent ut utifrån tanken att alla identiteter är socialt konstruerade. Varför är det exempelvis okej att klumpa ihop män till en kategori men inte kvinnor? Men det blir tydligt när man inser att det är en del av nymarxistisk idé om makt. Man får inte sparka nedåt med sina generaliseringar. Man måste däremot använda generaliseringar mot toppen av pyramiden, annars vet man inte vem fienden är. 1911 var det alla ovanför arbetarklassen, i dag är det som sagt vita, heterosexuella män.

Men med intersektionalitetsteorin följer ofta ett par problematiska antaganden: Den som är underordnad är ett offer, och den som är längre upp i pyramiden är förövare. Förut gällde detta antagande arbetarna och kapitalisterna, nu är många fler grupper inblandade. Och nästan oavsett vad den underordnade gör kan det förklaras och legitimeras av det förtryck som denne utsätts för ovanifrån. Kritik mot underordnades beteende ses med oblida ögon och kallas för att skylla på offret.

Att kalla denna grupp av tänkare för postmarxister – i stället för marxister eller nymarxister – kommer ganska nära sanningen. De hoppas inte längre på att väcka den gamla arbetarklassen, och de ser ändå denna grupp som för vit, västerländsk och cis-normativ. Den europeiska, och amerikanska, arbetarklassen har för sin del märkt detta och successivt lämnat vänsterpartierna. 

Postmarxisterna definieras dock fortfarande av den marxistiska analysen, där samhället är en maktkamp mellan intressen. Allt kan kokas ned till makt. Men om de klassiska marxisterna ville ta makten och använda den till något gott, har postmarxisterna ett mer komplicerat förhållande till detta. Man vill ta makten, men man måste också förneka att man har makt. Att erövra status som offer ger makt, men paradoxalt nog innebär detta att man i samma stund får inflytande och erkännande. Hur bevarar man då sin offerstatus? Det kan leda till komplikationer i ett intersektionellt perspektiv där ens ”privilegier” konstant utmanas vilket leder till att man måste hitta en ännu lägre position i maktpyramiden, för att återfå legitimitet.

Alla sorters minoriteter – sexuella, religiösa, etniska eller något annat – har genom den omvända maktpyramiden fått möjlighet att uttrycka stolthet, på ett sätt som inte är tillåtet för dem som anses befinna sig högre upp. Därför gör så många anspråk på att vara underordnade, avvikande, utstötta och offer. Genom att påstå sig vara en del av ett maktlöst kollektiv kan man få makt. Maktlöshet ger inflytande. Maktlöshet innebär också att man är bortom kritik. För att kritisera den maktlöse är att sparka nedåt. 

Om vi menar allvar med att vara inkluderande bör vi nog hålla oss borta från en ideologi som är aktivt fientlig mot majoritetsbefolkningen. 

Börja prenumerera