Började USA tro sina egna lögner om Afghanistan?

Man tillät korruptionen att utvecklas tills landet blev en kleptokrati. Man ljög om framstegen i kampen mot talibanerna. Nederlaget är bittert för hela västvärlden, men gick kriget ens att vinna?

I am convinced we have to have a plan for Afghanistan and that nobody else in the government is going to do it unless we do. What do you propose?

– Donald Rumsfeld, USA:s försvarsminister 2001-2006, i ett internt memo, 17 oktober 2002.

Det var patetiskt att se hur den påkostade 300 000 man starka afghanska armén gick upp i rök när talibanerna avancerade. 20 års ansträngningar att skapa en fungerande armé till ingen nytta. På ytan är det scener som känns igen från IS framfart i Irak där dyr militärutrustning blev bytet, eftersom de numerärt och militärt överlägsna irakiska trupperna flydde. Trupper som fanns på pappret fanns inte när det blev skarpt läge. En papperstiger. Det visste man egentligen. Allt var redan avslöjat.

Men även om det såg ut att barka åt det här hållet, tycks få ha gissat på att det skulle gå riktigt såhär snabbt. Det är nästan världsrekord i undfallenhet. President Joe Biden satt senast den 8 juli och försäkrade alla om att det inte skulle gå till, precis som det sedan gick till. Antingen gjorde han det mot bättre vetande eller så hade han börjat tro på lögnerna:

Your own intelligence community has assessed that the Afghan government will likely collapse.

- That is not true, they did not reach that conclusion… There is going to be no circumstance where you see people lifted off the roof of an embassy… The likelihood that you’re going to see the Taliban overrunning everything and owning the whole country is highly unlikely.

Vilka lögner? Jo, i USA har de ansvariga, både militärt och civilt, ljugit om kriget i Afghanistan i tjugo år. Det vet vi, eftersom man dokumenterat misslyckandet själva. Det var för två år sedan som Washington Post, efter tre år i domstolar, fick utlämnat interna dokument från Special Inspector General for Afghanistan Reconstruction (SIGAR). Man sade en sak utåt, om hur bra det gick, men internt var de som styrde alltihop så gott som ense om att kriget inte gick att vinna. Men vad hade det ens inneburit att vinna? 

President George W Bush var den som startade både kriget i Afghanistan och kriget i Irak. Han omgavs av neokonservativa hökar som Dick Cheney och Donald Rumsfeld. Bush borde snarare ha följt the Powell Doctrine, som formulerades av hans kollega Colin Powell, utrikesminister mellan 2001 till 2005 och fyrstjärnig general. 

Doktrinen tillkom inför Gulfkriget 1990 och bygger på åtta frågor som man måste kunna svara ja på innan man gör en militär intervention. 

  1. Is a vital national security interest threatened?

  2. Do we have a clear attainable objective?

  3. Have the risks and costs been fully and frankly analyzed?

  4. Have all other non-violent policy means been fully exhausted?

  5. Is there a plausible exit strategy to avoid endless entanglement?

  6. Have the consequences of our action been fully considered?

  7. Is the action supported by the American people?

  8. Do we have genuine broad international support?

Men Cheney och Rumsfeld, och interventionister med en mission, ansåg att den där checklistan var för begränsande. Powells lista byggde vidare på en liknande lista som gjordes med lärdomarna från Vietnamkriget i färskt minne. Men hur skulle man ha kunnat svara på listan? Att göra en militär intervention efter 11 september, när talibanerna vägrade lämna ut Osama bin Laden och al-Qaida var nog rimligt. Det fanns nog inget sätt att rädda ansiktet varken på hemmaplan eller internationellt om USA hade låtit saken bero. Men det är också tydligt att man inte tänkte igenom insatsen ordentligt. Det fanns ingen riktig plan, vilket det inledande citatet av Donald Rumsfeld visar. Man hittade på lite längs med vägen. Inte heller ställde man upp tydliga kriterier på vad framsteg skulle innebära, i stället hade man röriga mål och olika delar av insatsen motverkade varandra. Men utåt gick allt bra. Amerikansk självsäkerhet när den är som dummast. En potemkinkuliss.

Börja prenumerera

Framför allt var det ett jakande svar på punkt nummer fem – att ha en trovärdig exitstrategi för att undvika evighetskrig – som saknades. 20 år av blod och svett, otaliga liv förlorade och runt en tusen miljarder dollar senare finns det anledning att återuppliva en mer begränsad amerikansk utrikespolitik. Tänk, hela världen kanske inte vill bli västerlänningar. Tvärtom kanske de betraktar oss med avsmak, illvilja eller rentav fiendskap. Då blir det svårt att vinna the hearts and minds av lokalbefolkningen. Enligt Pew Research Center vill 99 procent av den muslimska befolkningen i Afghanistan ha sharialagar (även om frågan inte handlar om de ställer upp på talibanernas definition). Hur förenligt är det med västerländsk demokrati?

Tillbaka till de interna dokumenten som Washington Post fick utlämnade. Många av de intervjuade är mycket rättframma i sin kritik. Med hjälp av enorma summor pengar skulle man få Afghanistan på fötter, skapa säkerhetsstyrkor värda namnet, bygga skolor, med mera. Tyvärr vittnar de flesta om att det allt detta bistånd förvärrade läget i landet. På 90-talet välkomnade en del afghaner talibanernas mindre korrupta styre, och nu gjorde pengaströmmen att korruptionen sköt i höjden. Man tittade åt ett annat håll, eftersom det militära målet trumfade målen att bekämpa korruption och opiumhandeln (Afghanistan står för 82 procent av all världens opiumhandel). 

En överste i den amerikanska armén, Christopher Kolenda, var tre vändor i Afghanistan och var rådgivare till tre generaler som var ansvariga för krigsinsatsen, berättade för SIGAR att president Hamid Karzai redan 2006 hade lyckats organisera Afghanistan till en kleptokrati. Det märkte förstås befolkningen, som tappade förtroende för regeringen, även om amerikanerna fokuserade på att kunna verka militärt i landet. Man behövde vänner. Såhär sade Kolenda i intervjun i det interna dokumentet:

I like to use a cancer analogy. Petty corruption is like skin cancer; there are ways to deal with it and you’ll probably be just fine. Corruption within the ministries, higher level, is like colon cancer; it’s worse, but if you catch it in time, you’re probably ok. Kleptocracy, however, is like brain cancer; it’s fatal.

Alla resurser som lades på att träna upp poliser och soldater måste ses i ljuset av den omfattande korruptionen. Hur många av poliserna och soldaterna såg det endast som en inkomst? Man har gissat att upp emot 100 000 av soldaterna I armén egentligen inte finns. Och med tanke på hur snabbt landet fallit till talibanerna kan siffran nog vara så hög. 

Man påstod att man ville skapa en marknadsekonomi, men den enda marknad som verkligen fungerade var knarkhandeln, menade Douglas Lute, som var Vita husets krigsansvarige mellan 2007 och 2013. 

Samtidigt ljög man för pressen, för allmänheten och kanske även för sig själva. Blev man hög på den egna lögnen?Man påstod att man gjorde framsteg - gång på gång på gång. Om talibanernas attacker ökade påstod man att det berodde på att de var desperata, om de minskade visade det på att de var försvagade. Om fler amerikanska soldater blev skjutna betydde det att man flyttat fram positionerna, om färre blev skjutna berodde det på att talibanerna var tillbakapressade. Kriterierna flyttade runt för att ge en positiv bild. Överordnade ville inte lyssna på negativa nyheter, berättade Bob Crowley, en arméöverste som var rådgivare inom gerillabekämpning i Afghanistan mellan 2013 och 2014. En högt uppsatt tjänsteman inom det nationella säkerhetsrådet berättade i en intervju i de interna dokumenten:

The metrics were always manipulated for the duration of the war.

Inte heller tog man itu med faktumet att Pakistan härbärgerade talibaner. Något de dessutom var öppna med gentemot USA. Ryan Crocker, som var USA:s ambassadör i Pakistan 2004-2007 och i Afghanistan 2011-2012 berättar i intervjun med SIGAR att Ashfaq Kayani, som då var chef för Pakistans underrättelsetjänst, bekräftade farhågan för honom: 

You know, I know you think we’re hedging our bets, you’re right, we are because one day you’ll be gone again, it’ll be like Afghanistan the first time [when the United States turned away from Afghanistan after the Soviet withdrawal in 1989], you’ll be done with us, but we’re still going to be here because we can’t actually move the country. And the last thing we want with all of our other problems is to have turned the Taliban into a mortal enemy, so, yes, we’re hedging our bets.

Och nu lämnar USA, vilket ger Kayani retroaktivt rätt, även om Pakistans agerande kanske även omöjliggjorde en amerikansk seger över talibanerna. 

Hela mitt vuxna liv har kriget mot terrorismen och kriget i Afghanistan pågått. För generationer som äldre än jag var Vietnamkriget en definierande händelse. Ett amerikanskt nederlag. För min generation blir det Irak, Libyen och nu Afghanistan som är den oheliga treenigheten av nederlag för USA och västmakterna. En fråga vi i Sverige måste svara på är på vilket sätt svenskt bistånd bidragit till den korruption, som de interna dokumenten från SIGAR pekar på. Vad har vi själva för skuld för nederlaget? Att antyda, som utrikesminister Ann Linde, att Sverige kommer fortsätta pumpa in pengar i ett talibanstyrt Afghanistan är en sällsynt dålig idé.

Det skulle inte förvåna mig om Powelldoktrinen dammades av och uppdaterades. Det behövs ett nytt mer begränsat paradigm om inte hela västvärlden ska bli helt utmattat utan att ens vinna något på det. 

Det är ännu för tidigt att se hur detta påverkar världen i stort. Att det infinner sig en känsla av meningslöshet är dock naturligt. Vad var det alla höll på med egentligen? Och för vems skull? Ett bittert piller att svälja är att det bara tycks ha varit talibanerna som vetat vad de höll på med. Nu börjar ett nytt kapitel för Afghanistan och kanske även för oss i västvärlden.

Börja prenumerera


Diskussionstråd för betalande prenumeranter i går

I går hade vi den första diskussionen för betalande prenumeranter. Frågan som ställdes var denna: “20 år efter 11 september tar talibanerna makten i Afghanistan igen. Borde man ha stannat kvar längre eller lämnat tidigare? Vad tycker ni?”

Det blev en livaktig debatt som pågår fortfarande. Jag deltar givetvis själv i samtalet så mycket jag kan.

Diskussionsdeltagarna hade olika uppfattningar. Såhär skrev Ulla Westin:

Nej! Afghanistan är ett hopplöst projekt! Bergsland med klankultur samt kusinäktenskap, extremt patriarkal och religiös kultur. Snabbt övertagande av talibaner tyder på litet motstånd. Går ej att omvända detta land till det vi uppskattar. Kanske dax att läsa om Samuel Huntington.

Signaturen Dorian Gray skriver:

Tycker att det som händer nu visar att det inte har gett något över huvud taget att USA och väst varit där i termer av att bygga ett stabilt samhälle, när det rasar samman på princip en vecka. I valet att vara kvar för alltid och att till slut lämna så är det mer rimligt att lämna och man borde gjort det för länge sedan. Detta kommer troligtvis få ytterst tråkiga konsekvenser för många i Afghanistan, inte minst kvinnor och flickor, men det kan inte vara Västländers ansvar att upprätthålla ordning i andra länder.

Men Peter Danielsson var av en annan uppfattning:

Tillbakadragandet från Afghanistan är ett enormt misslyckande för USA och västvärlden - såväl för demokratin som symbol som för de människor som vill ha fred och ekonomisk utveckling i världen. 20-års utveckling (åtminstone i de större städerna) i termer av ekonomi och utbildning riskerar att sopas bort, kvinnor och unga i Afghanistan lämnas i Talibanernas salafistiska och hänsynslösa grepp. Vi är tillbaka på ruta 1 jämfört med WTC 2001 (eller möjligtvis -1). Olika terrorgrupper (Talibaner, IS, Al Qaeda...) får definitivt en boost av detta. USA borde ha stannat i A. för att tillse att överenskommelsen (om det nu finns någon hållbar sådan) infriades - talibanerna måste ju ha passerat ett antal röda linjer utan åtgärd från amerikanernas sida. Ett kapitalt misslyckande av Biden-regimen...

Jag hoppas att vi kan fortsätta att ha lika givande diskussioner framöver. Och jag kommer att försöka delta så mycket det går. Jag kommer att göra den här sortens trådar till ett återkommande inslag för alla betalande prenumeranter. Hoppas ännu fler av er vill delta nästa gång!

Börja prenumerera

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)