Svenskarna makar snällt på sig

Det som sker på Strandvägen har skett och sker över hela landet. En aggressiv subkultur tar över det offentliga utrymmet och ingen tycks förmögen att sätta en hård gräns.

Stöket på Hornsbergs strand började för ett par somrar sedan. Nu är det Strandvägens tur. Paradgatan på Östermalm har invaderats av högljudda bilar och ungdomsgäng. Muskelbilar som spelar hög gangsterrap. Aggressiva unga män som spänner ögonen i förbipasserande. Ett mönster som går igen. Ungdomar från “orten”, med deras vokabulär, eller “utsatta områden” på myndighetssvenska, tar över ett område de inte själva bor i. Varför? Och hur tänker de som bränner med sina dyra bilar så att det dånar mellan husen?

“Det är lite egoistiskt för svenskarna har gjort det så fint för sig själva. Om de flyttar in hit så måste de väl ha i baktanken att folk kommer softa här när det är såhär fint, förstår du,” säger en tjej som åkt in från Tensta när hon intervjuas av SR:s Katarina Gunnarsson i ett mycket intressant reportage. De kallar sig själva "ortare". 

En ung ortare hon pratar med säger såhär:

Folk som bodde där störde sig på det för dom vill inte ha invandrare där! Dom vill inte ha folk som inte är etnisk svenskar där. Och det är samma sak nu. Nu när folk inte är Hornsberg så kommer Strandvägen. Det är skönt väder, folk kommer hit, vill va sociala, visa sina bilar och det tycker svenskarna är jobbigt. 

Han får frågan om hur många av de som kör bilar på Strandvägen som har utländsk bakgrund. “Det är nästan alla som har utländsk bakgrund,” blir svaret: 

För två månader sen jag körde här och spela hög musik och då stoppade en polisbil oss och jag blev delgiven misstanke för att ha stört allmänheten. Det är rebell mot den svenska staten! När polisen kommer in och vill jävlas med oss och ska stänga ner allting. Vi gjorde bilrace, dom stängde ner. Vi gjorde bilträffar, dom stängde ner. Dom kommer alltid och stormar när vi har roligt. När dom vill jävlas med oss då jävlas vi tillbaka! När vi kör ut, när vi åker på den där sträckan och dom står här vi vet att dom inte kommer ikapp oss, för vi har så snabba bilar. 

Har du kört så snabbt?

Ja, jag har kört så. Nummer ett är att visa upp sina bilar. Nummer två är att vara rebell mot den svenska staten.

Det som sker på Strandvägen har slående likheter med hur raggarkulturen fungerat. Söker man i mediearkiv hittar man genast mängder av exempel på hur stora raggargäng orsakat liknande reaktioner genom tiderna. Hur centrala delar av Göteborg, Malmö och Stockholm tas över av raggare, skrämmer bort andra och orsakar nedskräpning. Man behöver inte ens gå bakåt i tiden. I Arvika är det raggarbilar som varje natt, år ut och år in, stör människors nattsömn med hög musik. Runtom i Sverige är det ofta så kallade “pilsnerraggare” som stör på det sättet. Det antisociala elementet finns inte bara i orten, med andra ord. Att visa upp sig, kräva uppmärksamhet, skrämma folk och kaxa sig är saker som förekommit även tidigare. 

Söker man bakåt på liknande händelser ser man snabbt att det ofta sker på sommaren. På vintern rör man sig mellan platser, man hänger inte utomhus på samma sätt. På 80-talet var det till Kungsträdgården som förortens ungdomar åkte för att umgås och bråka. “På vintern är det lätt att tro att de har gått i ide”, skrev SvD 1988. Många sammanstötningar mellan det som förr kallades “invandrargäng”, men som i regel beskrivs som “ungdomsgäng” i dag, och svenska ungdomar har också skett på sommaren.

När någon säger “så har det alltid varit”, är det ofta för att smeta ned den som pekar ut en företeelse med anklagelse om rasism. När boende klagat på hur Hornsbergs strand eller Strandvägen förändras används jämförelser bakåt för att visa att vad de egentligen har problem med är invandrare. Att problemen överdrivs av främlingsfientliga skäl. Så kan det förstås vara. Men jag tvivlar. Hade det varit raggare hade folk också klagat, är min gissning, eftersom det är vad som sker i andra delar av landet. 

Men det som sker på Strandvägen, och Hornsbergs strand, har en dimension ytterligare. Det är skillnad. Bilarna som körs på Strandvägen är i miljonklassen, inte direkt några EPA-traktorer. Det och mycket annat indikerar en kriminell livsstil. Det finns en gangsterromantik hos killarna som kör streetraces på Östermalm, vilket saknas hos raggarna. Raggarna i Arvika, och överlag, har en attityd i direkt polemik med Svenssonsamhället. Det finns likheter men också olikheter, helt enkelt.

Börja prenumerera

Detta handlar om en reell kulturkrock.

Ortens ghettokultur mot majoritetssvensk kultur. En konflikt som är etnifierad, till skillnad från tidigare konflikter som haft visa likheter. De som åker in från orten gör det som en medveten maktdemonstration där mottagarna är svenskarna, enligt de som intervjuas av Katarina Gunnarsson. Någon måste ju ta emot budskapet man skickar. Och det som sker är inte att det blir gängbråk mellan ungdomsgäng från Östermalm och de från orten. Det blir inga raskravaller. Nej, de svenska ungdomarna droppar av. Kommer inte tillbaka. När orten kommer så är det ingen som säger ”vi var här först, ni får dra”. Man går någon annanstans. Vad ska man göra? Den som ber gängen att dämpa sig får hot tillbaka, vittnar Andréa Hedin (M), ordförande i stadsdelsnämnden på Östermalm i reportaget.

På Twitter läste jag en skämtsam tweet som med sin satiriska ton sätter fingret på en grundläggande skillnad. Det är en spekulation, men om det förr fanns svenska ungdomsgäng och invandrargäng, så finns de förra inte kvar i samma utsträckning medan de senare har blivit fler. När man gjorde kartläggningar av de kriminella gängen på 80- och 90-talen var de mer blandade än de är i dag. Medan majoritetssvenskar blivit mindre våldsamma har problemen i utsatta områden eskalerat med en allt starkare ghettokultur. I stället för att olika grupper blivit mer lika varandra tycks det motsatta ha skett.

Många av journalisterna som arbetar på SR och SVT passerar Strandvägen på vägen till eller från jobbet. Kanske är det inte så konstigt att det förr eller senare dyker upp ett reportage där med andra ord. Men runtom i Sverige har den här dynamiken upprepats i decennier. När problemen med ortenkulturen ökar så sticker man, om man kan. Det gäller badplatser, badhus, bibliotek och andra mötesplatser. Svenskarna tar inte någon strid, utan flyttar på sig när andra grupper kommer och tar över. Blandade samhällen blir fort invandrardominerade. 

Jag frågar Fredrik Kärrholm som i en serie tweets beskrev problemen på Strandvägen.

Varför accepterar svenskar detta?

– Svenskar i allmänhet är relativt obenägna att ta konflikter. Det kan visa sig även i helt ofarliga situationer, såsom att vuxna sällan ber yngre ta ned fötterna från sätet på tunnelbanan. Väsnas grannen ringer man störningsjouren i stället för att knacka på. 

– Med det asociala beteendet på Strandvägen, Hornsberg och på torg runt om i landet tillkommer en ytterligare dimension, nämligen risk för våld. Långt ifrån alla dessa killar och unga män är farliga, men de talar och har samma stil som gangstrar. Och alla vet att det finns många i samhället i dag som har ett stort våldskapital. Det gör det rationellt att avstå från att ta risken det innebär att be någon att dämpa sig. 

Som svensk tar man inte strid. Man bara flyttar sig stillsamt. Om ett par månader är svenskarna kanske borta från Strandvägen. Som man makat på sig från så många andra platser. 

Man skulle också kunna lägga till att det även är så de skötsamma i utsatta områden hanterar situationen. De bråkar inte själva, de vågar inte vittna, utan hoppas att polisen och andra ska avhjälpa problemen. När är gränsen nådd? Det som sker på Strandvägen nu, sker året runt i utsatta områden. Ett fåtal förstör för ett flertal.

Börja prenumerera

Kanske är också sommaren en tid då man upptäcker att storstädernas, ja hela Sveriges, demografi förändrats rejält. På vintern märks det inte på samma sätt, när folk håller sig inom sina områden i större utsträckning. I SCB:s tabeller om barn och ungdomar kan man se att andelen med någon form av utländsk bakgrund har ökat rejält de senaste åren. För landet i stort, år 2020, är andelen barn och ungdomar mellan 0 och 17 år med någon form av utländsk bakgrund 38,6 procent, men det är högre i storstäderna. För Stockholm är det 47,4 procent, Göteborg 53,3 procent och Malmö 66,7 procent. I de mellanstora städerna, som är 21 till antalet enligt SCB:s sätt att räkna, är andelen 40,5 procent. Hoppar man tillbaka till 2002 var det 24,5 procent för hela riket, i Stockholm 41,8 procent, Malmö 53,7 procent, Göteborg 41,6 procent, och de mellanstora städerna 25,7 procent.

Ser man till den nedre delen av befolkningspyramiden är etniska svenskar på väg att bli – eller är redan – i minoritet. Givetvis återfinns inte alla med utländsk bakgrund i utsatta områden, men det är klart att den demografiska förändringen också återspeglas i relationen mellan grupper. Enligt det som kallas kontaktteorin leder möten mellan grupper till mer positiva attityder. Den har funnits med uttalat eller outtalat i nästan all rapportering om konflikter mellan invandrare och svenskar. Ju mer vi lär känna varandra, desto mer gillar vi varandra. (Att folk självsegregerar talar förvisso emot detta.) I en ny studie testas hypotesen på svenska skolungdomar. Att ha invandrarvänner leder mycket riktigt till mer positiva attityder till invandrare. Däremot leder högre andel invandrare i ens skola till avsevärt mer negativa attityder. 

Kontaktterin var också en underliggande förhoppning när man i Örebro lade ned Vivallaskolan, i det utsatta området Vivalla, i syfte att förbättra integrationen. Man slussade eleverna till fyra andra skolor.  Men resultatet blev sämre skolresultat och oförändrad integration. Att med social ingenjörskonst tvinga fram integration funkar inte. 

När Fredrik Kärrholm beskrev det som sker på Strandvägen fick han fort mothugg på Twitter. Han överdrev, påstod många. Eftersom han bor i närheten erbjöd han de som kritiserade att hänga med ned på Strandvägen en fredagskväll. Till slut nappade en av de mest kritiska. Jag ringer Fredrik Kärrholm och frågar hur det gick. 

– Vi sågs elva och promenerade runt i en och en halv timme. Det var kaosigt, även om det var lite lugnare än det varit ibland. Han höll faktiskt med om att det var ett problem. Vi kom överens om att det är bra om det finns regler och polisen upprätthåller dem. Det var ett trevligt möte, och som vanligt var han mycket trevligare i verkligheten än på Twitter. 

I grunden handlar inte Strandvägen eller Hornsbergs strand om högljudda bilar. Det handlar om hur samhället förändras till något helt annorlunda, något oigenkännligt. Det handlar om att svenskar knuffas undan på område efter område, plats efter plats, hur det offentliga rummet tas över av grupper med det som kallas antisocialt dominansbeteende.

Kan Sverige vara samma land om befolkningen blir en annan? Som Per Gudmundson skrev häromdagen:

Vad är Sverige? Ska våra städer vara Beirut, Mogadishu eller Kabul? Eller Sigtuna, Vadstena och Nora?

Börja prenumerera