Så ofri är svensk konst

Om du inte har med ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv i din konstnärliga verksamhet har du svårare att få bidrag från de statliga givarna, visar en ny utredning.

Man vet att man är i Sverige när det krävs en utredning av en myndighet för att komma fram till att en annan myndighet ägnar sig åt för mycket politisk styrning. Myndigheten för kulturanalys – ja, vi har en sån – har utrett regeringens kulturpolitik. “Så fri är konsten – Den kulturpolitiska styrningens påverkan på den konstnärliga friheten” heter utredningen. Spoiler alert: konsten är inte så fri. 

Det är en dräpande utredning. Har man följt med i hur svensk kulturpolitik utvecklats är slutsatserna inte så förvånande, men utredarna har varit föredömligt grundliga. För att få bidrag från Kulturrådet ska kulturutövare helst integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv i sin verksamhet, sitt projekt, sin utgivning eller dylikt. Att folk känner sig styrda av detta är självklart. Är det queersikher i glesbygden som efterfrågas, då anpassar sig kulturskaparna. Filminstitutet är inte sämre, eller bättre heller. Sättet man beskriver sitt eget arbete mot diskriminering, samt för mångfald och jämställdhet, är lätt att tolka som att även det konstnärliga innehållet ska värderas utifrån detta. 

Den enkät som skickats ut till konstnärer och kulturskapare visar att de inte litar på att Kulturrådet, Konstnärsnämnden och Filminstitutet – det vill säga de statliga bidragsgivarna – värderar konstnärlig frihet.

En stor grupp konstnärer och kulturskapare, närmare hälften av de svarande, uppger att de någon gång har anpassat sitt konstnärliga innehåll i syfte att öka sina möjligheter att få bidrag utan att det enligt dem själva höjt den konstnärliga kvaliteten. En stor andel av de svarande uppger också att de stöter på kriterier som de upplever står i konflikt med konstnärlig frihet. Totalt 33 procent svarar att de någon gång har avstått från att söka bidrag på grund av bedömningskriterier de upplevt står i konflikt med konstnärlig frihet.

Det handlar alltså inte om några enstaka avvikare, utan många fler. Och det är inte bara kulturutövarna själva som har den här bilden. Den bekräftas av sakkunniga i Kulturrådets och Konstnärsnämndens referens- och arbetsgrupper. Anpassningen sker både till hur myndigheterna kommunicerar, men även till vad de sökande tror premieras. Vissa av de intervjuade sakkunniga tycker att man måste ställa mångfaldskrav: 

Jag tänker så här, att vill man ha ett statligt stöd måste man vara beredd att skriva under på vissa saker som är viktiga för det demokratiska samhället. Vill man inte ha statligt stöd, då kan man skita i det.

En bekväm uppfattning att ha om man är den som avgör vem som ska få pengar eller inte. Det hade varit bättre, tror jag, om vårt system gjorde det lättare för fler kulturutövare att klara sig utan statens brödsmulor. Men där är vi inte nu, och då bör det system vi har inte vara något slags ideologiproduktion för den Sanna Läran.

Börja prenumerera

Ännu värre är det för övrigt på kommunal och regional nivå, enligt utredarna, där det saknas armlängds avstånd mellan politiker och konstnärer. Tvärtom så vilar starke mans hand tungt på konstnärernas bidragsberoende axlar. Gör si, gör så. Var nyttig för din kommun.

Kultur blir direkt sämre när mottagaren märker att upphovsmakaren tagit annan hänsyn än till verkets inneboende sanning. Man märker när det skorrar falskt, när skohornet har varit framme. Överlag har det varit en tilltagande känsla de senaste åren. Det handlar givetvis om hur woke-rörelsen spridit sig, inte bara inom svensk statsförvaltning och mediebransch, utan kanske i ännu högre grad i USA. Vilket även på verkar oss här.

Det var 2018 och Jonathan Friedland, kommunikationschef på Netflix, var inte nöjd med Tom Seguras komedispecial Disgraceful. Ett segment handlade om hur Segura saknar ordet “retarded” – som kanske kan översättas till efterbliven – som numera anses stötande och kränkande i USA. Visserligen hade Reed Hastings, Netflix vd, redan formellt sett redan försvarat Seguras rätt att säga retard, men anställda var bekymrade. Det är ingen hemlighet att ett antal företag vill ligga i framkant vad gäller samtidens överkänslighet.

Så Friedland samlade ihop 60 anställda för ett snack om att man behövde bli bättre på att hantera folks sårade känslor. Det är en ny tid, ville han förmedla. Om föräldrar till intellektuellt funktionsnedsatta barn skulle se Seguras show skulle det vara som ett slag i magen. “Det skulle vara som att en afroamerikan hörde n-ordet”, förklarade Friedland. Men han sade inte “n-ordet”, utan “nigger”. Poängen var alltså: såhär får man inte säga. Han ville att Netflix skulle bli mer woke än vad man redan var.

Men flera närvarande tog illa upp. Friedland bad sedan om ursäkt. Det räckte inte. Efter det fick han även prata igenom händelsen med två HR-personer, som båda var svarta, varvid han upprepade ordet igen. Och fick be om ursäkt igen. När sedan en grupp svarta medarbetare hade ett möte med honom blev de besvikna att han inte bad om ursäkt ännu en gång. De skvallrade till Reed Hastings som i vredesmod ringde upp Friedland och avskedade honom på studs. 

Jonathan Friedland ville få bort r-ordet från Netflix och fick sparken för att han exemplifierade med hur kränkande n-ordet är. Totalt efterblivet, om du frågar mig. 

Detta är tankarna som styr på Netflix, vad gäller utbud och innehåll. 

Att frigöra Netflix från deras vanföreställningar blir svårt för en svensk regering. Det man kan göra är däremot att omedelbart förbjuda identitetspolitisk hänsyn av det slag som nu besudlar de statliga bidragsgivarna.

Här är en revolutionerande tanke: låt kvaliteten avgöra i stället.

Börja prenumerera

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)