Rasaktivisterna som infiltrerar statsapparaten

Länsstyrelsen i Stockholms län lånar ut sig till en extrem ideologi som ignorerar fakta. Tankegodset sprider sig runtom i landet. Det är hög tid att mobilisera motståndet.

“Det finns ingen slutgiltig seger, inget slutligt nederlag. Det är bara samma gamla strid som måste utkämpas om och om igen. Så tuffa till er.” Ungefär så sa Labourpolitikern Tony Benn. Jag tänkte på hans ord efter att jag deltagit i en debatt i Studio Ett i går, med anledning av att Länsstyrelsen i Stockholm presenterade rapporten: Vita privilegier och diskriminering – Processer som vidmakthåller rasifierade ojämlikheter på arbetsmarknaden.

När jag började diskutera de här frågorna i tidningsspalterna för tio år sedan pågick en livlig offentlig diskussion. I dag har flera av dem som då deltog tystnat. Vart tog de vägen? Flera av dem började arbeta på myndigheter, i kommuner, företag, politiska partier, tog position på universitet, startade konsultbyråer eller liknande. När frågorna nu dyker upp igen, är det finansierat av exempelvis Länsstyrelsen i Stockholm. Om jag för tio år sedan, som vikarierande ledarskribent, mötte en motdebattör brukade det vara någon i motsvarande situation. I dag har dem jag debatterade mot blivit etablerade maktfaktorer i statsapparaten. Den långa marschen genom institutionerna fortskrider. Utredningsuppdrag läggs ut på forskare man vet har rätt analys. Vid publiceringen tar man in någon som får framför kritik i några minuter, sedan implementeras utredningens förslag. Mina motdebattörer i frågor om identitetspolitik är ofta professorer, universitetsrektorer, topptjänstemän, generaldirektörer eller ministrar. Det säger något om inflytandet deras idéer har. 

Jag är frilansjournalist. Det säger något om vem som sitter på mest makt, även om jag ofta får representera “strukturen”, enligt den dramaturgi som erbjuds.

En av rapportförfattarna, Martin Wolgast, är biträdande prefekt på psykologiska institutionen vid Lunds universitet. Hans medförfattare, Sima Ajdahi Wolgast, är universitetslektor vid samma institution. Länsstyrelsen i Stockholms län har i uppdrag att samordna regeringsuppdraget att utveckla länsstyrelsernas arbete mot rasism på arbetsmarknaden, med fokus på hur “begränsande normer verkar kring hudfärg”. Därför ger denna rapport en föraning om vad som väntar från länsstyrelser runtom i landet. 

Martin och Sima Wolgasts rekommendationer är långtgående: 

  • Offentlig statistik bör samlas baserat på ras och etnicitet. 

  • Ökade sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som inte bedriver ett tillräckligt arbete mot diskriminering. 

  • Arbetsgivare ska åläggas att: “systematiskt kartlägga och åtgärda löneskillnader, samt att främja en jämn fördelning inom olika typer av arbeten och på ledande positioner, bör utökas till att även omfatta diskrimineringsgrunden ‘nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annat likande förhållande’”.

Egentligen bör man nu slå fast vad den här rapporten inte är. Den är inte svaret på om det förekommer rasism eller diskriminering på svensk arbetsmarknad. I debatten med mig i Studio Ett var Martin Wolgast tydlig med detta:

Själva utgångspunkten för den här rapporten har inte varit att diskutera om det sker diskriminering på arbetsmarknaden, utan att försöka förstå mer om hur sker det.

Det är nästan ordagrant ett översatt citat från ett föredrag som akademikeraktivisterna Heather Bruce, Robin DiAngelo, Gyda Swaney (Salish) och Amie Thurber höll 2015 på National Race and Pedagogy Conference på Puget Sound University: “The question is not ‘Did racism take place?’” eftersom det är något man måste förutsätta, “but rather ‘How did racism manifest in that situation?’”.

Man har med andra ord svaret klart på förhand: Svensk arbetsmarknad har ett rasproblem. Frågan är bara hur det manifesterar sig.

Börja prenumerera

Kanske är det inte så underligt att Wolgast konsekvent ignorerat tidigare forskning som pekar bort från, snarare än mot, strukturell diskriminering mot rasifierade som förklaring. PIAAC-undersökningen (Programme for the International Assessment of Adult Competencies) är vuxenmotsvarigheten till PISA-studien. Den mäter läs- och räknefärdigheter bland vuxna i åldern 16 till 65, och görs av OECD. Både långtidsutredningens slutbetänkande (SOU 2015:104) och OECD kommer i sina analyser av resultaten fram till att skillnaderna i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda helt förklaras av skillnader i färdighetsnivå. Även när man kontrollerar för bakgrundsvariabler hittar man inget tecken på etnisk diskriminering. 

​​Det viktiga är således inte vem du är, utan vad du kan. Slutsatsen gäller oavsett åldersgrupp eller ursprung. Faktiskt är det en något högre andel utrikes födda (54 procent) än inrikes födda (49 procent) med goda färdigheter som har arbete som kräver högskoleutbildning. I genomsnitt är skillnaden mellan födda i Sverige och födda utomlands 54 poäng när det gäller läsfärdigheter och 56 poäng när det gäller räknefärdigheter. Vad gäller läsfärdigheter så har utrikes födda i Sverige sämre genomsnittspoäng än motsvarande grupp i OECD, medan inrikes födda i Sverige i genomsnitt har bättre läsförståelse än inrikes födda i samma länder. Sverige har det största kunskapsgapet mellan utrikes och inrikes födda i hela OECD. 

Kärnbudskapet är att det inte ”finns några signifikanta skillnader mellan utrikes och inrikes födda när det gäller att ha ett arbete, om hänsyn tas till nivån på färdigheterna” och vidare att ”den svenska arbetsmarknaden huvudsakligen ser till individers färdigheter, och som helhet inte verkar präglas av etnisk diskriminering”. Skälet till de stora sysselsättningsproblemen bland utrikes födda är att de ofta har kortare utbildning och färre kunskaper som efterfrågas på arbetsmarknaden. 

Den invandring som har kommit till Sverige på senare år har till stor del bestått av lågkvalificerade människor. Faktum är att runt hälften av de utrikes födda har lägre färdighetsnivå än de tio procenten med sämst resultat bland inrikes födda. Detta förklarar sysselsättningsgapet mellan grupperna bättre än olika sorters rasism och främlingsfientlighet. Kanske är det inte förvånande att Sverige har Europas näst högsta sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda (17,7 procent). Kunskapsgapet matchar sysselsättningsgapet, tycks det. 

Men rasismen då?

Ett sätt att mäta främlingsfientlighet är att ställa frågan till folk om de står ut med utlänningar som grannar, vilket både World Values Survey och European Values Survey gör. Mätt på det viset ligger Sverige och Portugal lägst på – med 3 procent som svarar nej – medan Turkiet ligger högst på 39 procent. Vad gäller integrationspolitikens kvalitet, som Migrant Integration Policy Index (Mipex) mäter på en 100-gradig skala, med ett antal bedömningsgrunder,  är Sverige det land som enligt organisationen på pappret har bäst integrationspolitik. Österrike och Slovakien anses bereda utrikes födda sämst formella förutsättningar. Ändå har utrikes födda i Slovakien högre sysselsättningsgrad än inrikes födda. Ett omvänt sysselsättningsgap, alltså.

Beror detta på att den strukturella rasismen är värre i Sverige än i Slovakien? Eller beror det på att det knappt finns något kunskapsgap, mätt i PIAAC, i Slovakien, samt att endast två procent av befolkningen där är utrikes född? 

Inget av ovanstående tas upp i rapporten av Martin och Sima Wolgast. De refererar till en annan långtidsutredning (SOU 2019:65), så de vet hur man hittar statliga utredningar i alla fall. Men de nämner inte långtidsutredningen som specifikt svarar på frågan om diskriminering på svensk arbetsmarknad. De nämner inte OECD, PIAAC, MIPEX eller någon av opinionsmätningarna om främlingsfientlighet. Rapporten är kliniskt ren från allt som talar emot deras egen teori. Ingen obekväm data återfinns på de 142 sidorna. Det är en rapport skriven i ett tryggt rum av likasinnade.

När man vill få en häst att fokusera framåt sätter man på den skygglappar. Något liknande tycks gälla inom rasismforskning. Man vill inte ens ta hänsyn till forskning som kan utmana de heliga sanningarna. Man frågar sig inte om något stämmer, man har svaret klart på förhand.

Den som kritiserar de heliga trossatserna uppvisar, enligt rapportförfattarna “vit skörhet” (ett begrepp de lånat från Robin D’Angelo). Som vit har man egentligen bara ett val enligt detta sätt att se på världen: acceptera Sanningen om hur privilegierad du är, att rasismen verkar genom dig och skadar andra och ta ansvar för detta genom beteendeförändringar. Eller så kan man ha synpunkter, opponera sig, komma med egna tankar. Då är man “skör”. Man får en psykiatrisk diagnos, snarare än att erkännas som en legitim meningsmotståndare.

Detta är inte vetenskap, utan en Kafkafälla. Du kan bara ta dig ur fällan genom att hålla med, men då har du samtidigt trätt in i deras värld. Om du håller med om att du, och världen runt dig, genomsyras av förtryckande strukturer måste du sedan ägna dig åt bot och bättring. I oändlighet. Det finns ingen slutpunkt i kampen mot din inre rasist, eller mot samhällets orättvisor. Erkännandet av din egen synd kan tyckas som en enkel eftergift, men det är en omvändelse som kräver din själ.

Viljan att gå bortom att se hudfärg, att se den gemensamma mänskligheten, benämns som “färgblind rasism”. Gårdagens antirasism ses som rasism av (dem som kallar sig) antirasister i dag.

Det forskarna Wolgast står för är snarast ett totalitärt sätt att se på världen. Man har svaret klart på förhand. Sanningen är redan uppenbarad. Det som återstår är handling. Fråga inte om, fråga bara hur. Vita människor måste vara tysta, nicka snällt och maka på sig, och den som inte fogar sig uppvisar patologisk skörhet. Att Länsstyrelsen i Stockholms län lånar sig till detta är en mindre skandal, men de är tyvärr inte ensamma om det. Det sprider sig.

Slutligen vill jag kliva ur den beskrivande rollen jag har som journalist. Vad kan vi göra? Låt inte den här ideologin ta över din arbetsplats, låt inte dessa politiska kommissarier ta över universitetet, företaget eller myndigheten du arbetar på. Sök dig mot likasinnade, kom till möten i grupp, sätt er i styrelser, ställ krav. Deras främsta vapen är majoritetens rädsla. Som fackföreningsmannen Joe Hill sade en gång i tiden: Sörj inte, organisera er.

Börja prenumerera

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)