I mediernas rapportering om utsatta områden har fokus nästan alltid legat på mammor. Kanske för att det ger en korrekt beskrivning: mammor har ofta tagit mer ansvar för sina barn än pappor. Men ger det verkligen hela bilden?
I reportageboken Papporna, sönerna, våldet (Verbal förlag) av Beata Hansson och Vesna Prekopic får man träffa poliser, socialarbetare och andra, men framför allt pappor. Vissa har en kriminell historia i bagaget, andra inte. De flesta har utländsk bakgrund. Vissa skyller alla missöden på det svenska systemet, på rasism och strukturer. Andra menar att inget blir bättre om man inte tar eget ansvar. Papporna framträder helt enkelt som hela människor, bortom förenklade stereotyper. Den största behållningen med boken är att vi får höra pappornas egna röster, vilket till stor del har saknats.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Papporna, kriminaliteten och våldet