Lars Vilks blottade skuggkalifatet

Lars Vilks och de två poliser som skyddade honom dog under söndagen i en bilkrasch. Hans död bör leda till eftertanke. Vilka värderingar är det som styr vårt samhället egentligen?

Lars Vilks var nära att drunkna. Han hade gett sig ut att simma i en storm. Han sögs längre och längre ut. De massiva vågorna sköljde över honom. När han senare fick frågor om händelsen berättade han att han insett att han nog skulle dö där och då. Men en ström förde honom inåt land. Till sist låg han på stranden. Han överlevde. Den gången hade han flax, för att låna ett av hans ordval. 

Det var denna nära döden-upplevelse – när havet nästan svalde honom – som inspirerade honom att bygga Nimis. Tornen består av drivved och är byggda i Kullabergs naturreservat i nordvästra Skåne. Ett långfinger mot havet, tror jag han beskrev det som. I samma konstverk ingick kampen mot myndigheterna som ville få bort Nimis, eftersom det saknades bygglov och alla andra lov man ska ha i vårt land. Det bröt säkert mot strandskyddet också. Konstnären är alltid David mot Goliat, har Vilks sagt. I kampen mot myndigheterna var det tydligt, och ofta komiskt.

Ironiskt nog var det många i Sverige som placerade honom i rollen som Goliat i stället. Rollen som David tilldelades i stället dem som mordhotade honom.

Lars Vilks gjorde inte rondellhunden 2007 för att kritisera islam. Under 2006 placerades hemgjorda hundar ut i rondeller runtom i Sverige. Året innan det publicerades Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten. Bakgrunden till att de ens gjordes var att man hade svårt att hitta illustratörer som ville avbilda profeten Muhammed till en barnbok. Lars Vilks kombinerade fenomenen och gjorde en rondellhund som han påstod föreställde Muhammed. Det var början på slutet för hans frihet. 

Men det är fel att tro att han fick personskydd direkt. Nej, han fick länge sköta det själv med en yxa. En vedyxa mot al-Qaida och deras trosbröder. 

Det var också början på slutet på hans konstnärskap, åtminstone på institutioner. Efter att han målade rondellhunden har han endast ställts ut en gång, vad jag vet. Han har ställts in, man har tackat nej, arrangörer och deltagare har dragit sig ur, och så vidare. Han blev persona non grata. Moderna museet ville inte ta emot hans rondellhund när de erbjöds den 2015, med hänvisning till att det var ett pågående verk. Lars Vilks fick en gång frågan om hans konstverk kunde fortsätta även om han dog. Han skrattade till och sade att man nog får se det som avslutat då. Man får hoppas att Moderna museet tänker om nu, när verket är avslutat. 

Börja prenumerera

Kommer han få en staty i någon del av Sverige? Ett monument? Vem vågar? Ingen idé att hålla andan, tror jag.

Hur man ens kan veta att det är Muhammed som avbildats är en märklig sak i sig. Det verkar finnas något slags magisk tro på att om någon påstår att en avbildning är profeten så blir det så. Är det inte i sig blasfemiskt av en troende muslim att påstå sig ha sett Muhammed i en blyertsteckning? Men vreden och hatet handlade inte om teologi, utan om en maktdemonstration. Ni är inte säkra i era egna länder, oavsett vad det står i er grundlag. Förbudet mot blasfemi gäller alla, även icke-muslimer. Underkastelsen är global.

Första gången jag såg Lars Vilks var i oktober 2010 i Uppsala. Han lyckades då genomföra den föreläsning på universitetet som blev avbruten i maj tidigare samma år. Orsaken var att en grupp muslimer blev upprörda av att filmen "Allah Ho Gaybar" av Sooreh Hera visades. Filmen innehöll bilder på nakna män iklädda Muhammed-masker. Några av de muslimska männen gick till attack varvid föreläsningen fick avbrytas eftersom polisen inte kunde garantera säkerheten. När jag var med kunde Vilks slutföra med hjälp av 130 poliser, till en kostnad på närmare 700 000 kronor. Alla besökare fick passera metalldetektorer och i föreläsningssalen var kravallstaket utplacerade för att hindra liknande rusningar. Det var en tillnyktrande upplevelse. Innan dess hade frågan om yttrandefrihet varit mer av ett akademiskt intresse för mig. Där i Uppsala såg jag vad som stod på spel bortom orden. 

Han utsattes för flera mordförsök. I terrorattentatet mot Krudttønden i Köpenhamn, där Lars Vilks talade 2015, dog filmskaparen Finn Nørgaard och tre polismän skadades. Efter det försvann lite av den ironiska humor som kännetecknade Vilks. Det är kanske inte så konstigt om man förändras av att leva med döden hängande över sig i 14 år. 

Reaktionerna på Vilks konstverk hade inte gått att förutse helt. Nu vet vi att så gott som alla våra kulturbärande samhällsinstitutioner svek när våra principer prövades i skarpt läge. Konstvärlden slöt inte upp bakom Vilks. De flesta stora tidningar publicerade inte rondellhunden i solidaritet, lika lite som Muhammedkarikatyrerna, och lär inte göra det nu heller. (När mordplanerna på honom blev kända valde dock Expressen, Dagens Nyheter och Sydsvenskan att publicera bilden.) Mitt eget skrå av journalister och tyckare ägnade sig under många år snarare åt att angripa Lars Vilks person och motiv, än att granska reaktionerna. En del av dem som då försvagade hans position, som stötte ut honom ur samhällsgemenskapen, kallade honom saker som högerextrem och islamofob, har i dag helt skamlöst skrivit runor över honom i sociala medier eller i spalter. Var var ni när han behövde er som bäst? 

Det var, och är, givetvis mycket lättare att gå på en enskild konstnär än att erkänna att vi alla lever i rädsla. Sanningen var ju att islamisterna redan hade vunnit kampen om yttrandefriheten när Vilks ritade sin teckning. Hans brott var att han visade detta klart och tydligt. Att han med våra reaktioner visade vilka vi var, bortom de vackra honnörsorden om frihet. Och när vi inte gillade vad vi såg så sköt vi budbäraren. Vi lever redan i ett skuggkalifat där vi tar mer hänsyn till islamiska tabun än till våra egna värderingar och lagar. De potentiella bödlarna bor redan här bland oss.

Så länge Lars Vilks levde påminde han oss om skammen att vi inte längre kan garantera yttrandefriheten. Skammen att vi accepterar detta. Kommer någon upprepa det han gjorde? Jag tvivlar. Vem är beredd att leva gömd resten av livet? Lättare att bara huka sig lite djupare för varje år som går. 

Nu har havsströmmen fört Lars Vilks ut från stranden, ut på det stora hav alla bäckar rinner mot. Stormen han flydde undan i fjorton långa år hotar oss alla. 

Börja prenumerera