Anna-Karin har varit på konferens för skolledare som indoktrinerats i lågaffektivt bemötande. Ivar håller inte med Vesna Prekopic om att otrohet skulle vara okej. Men hon har en poäng om vår kultur.
Namnförslag på era gemensamma poddar. Hm... jag tänker en blinkning till er lika gemensamma bok: Doktrindumpen, eller med en ironisk spinn Doktrinfabriken eller Studio Doktrin.
Tack för att ni som oerhört intellektuella och pålästa människor tar upp och ifrågasätter dessa metoder som herr Hejlskov förordar. Jobbar inom skolans värld och minns när vi skulle läsa hans bok om lågaffektivt bemötande (vilket jag inte gjorde fullt ut) och sen var vi på ett seminarium med honom. I vissa situationer kan det säkert behövas att man är lågaffektiv men det går inte att applicera på varje situation utan blir bara ett sätt för elever att utmanövrera lärares auktoritet. Men det är tragiskt att vi inom skolans värld ska lära våra elever att vara kritiska granskare av information men vi själva får inte ifrågasätta utan ska omfamna varje "pedagogisk" vind som blåser. Tack också för ett nyanserat samtal kring otrohet! Ni är så kloka!
Älskar Anna Karin och Ivar! Jag är lärare och har jobbat på många skolor under mina 25 år i yrket, både i friskola och kommunala skolor. Bo Hejlskovs lågaffektiva bemötande är bland det värsta som hänt svensk skola. Jag är en av de på tok för få, självständiga och kritiskt tänkande lärare som vågar ifrågasätta de ”sanningar” som ska implementeras i skolorna. I min kommun har vi under de senaste tre åren blivit introducerade till frälsning i form av lågaffektivt bemötande, tillgängliga lärmiljöer och multikulturalitet. Alla syftar till att anpassa undervisningen till dem som har det allra svårast i skolan. Jag är övertygad om att man biter sig själv i svansen när man ständigt sänker nivån på undervisningen för att ingen ska känna sig exkluderad. Vi tappar de begåvade barnen, som blir tvångsmatade med bildstöd och ser sina icke-motiverade klasskamrater komma undan med sitt störande beteende medan lärarna står jämte på knä med händerna knutna i fickan och bönar vederbörande att inte förstöra för alla andra.
Dock räddade samma lågaffektiva bemötande mitt äktenskap när det plötsligt en dag knackade på dörren och mannen utanför upplyste mig om att min man sedan två år tillbaka hade ett förhållande med hans fru, men det är en helt annan historia...
Om det bara handlade om att följa sin lust och "ligga" till höger och till vänster utan minsta broms - så skulle jag nog uppleva livet som mer innehållslöst och ytligt. För mig är det nog tron på den djupa kärleken mellan två människor och livet man utformar tillsammans, barn och familj, som ger livet mening. Var det Jan Malmsjö som sa att han hellre älskar hundra gånger med sin fru än en gång med hundra olika kvinnor. Det gillade jag! Vad är det man tillfredsställer hos sig själv om man utan vidare ger efter för sina impulser. Någon sorts bekräftelsebehov? Den bekräftelsen är bedräglig som jag ser det.
Namnförslag på era gemensamma poddar. Hm... jag tänker en blinkning till er lika gemensamma bok: Doktrindumpen, eller med en ironisk spinn Doktrinfabriken eller Studio Doktrin.
Tack för att ni som oerhört intellektuella och pålästa människor tar upp och ifrågasätter dessa metoder som herr Hejlskov förordar. Jobbar inom skolans värld och minns när vi skulle läsa hans bok om lågaffektivt bemötande (vilket jag inte gjorde fullt ut) och sen var vi på ett seminarium med honom. I vissa situationer kan det säkert behövas att man är lågaffektiv men det går inte att applicera på varje situation utan blir bara ett sätt för elever att utmanövrera lärares auktoritet. Men det är tragiskt att vi inom skolans värld ska lära våra elever att vara kritiska granskare av information men vi själva får inte ifrågasätta utan ska omfamna varje "pedagogisk" vind som blåser. Tack också för ett nyanserat samtal kring otrohet! Ni är så kloka!
Fantastiskt bra avsnitt!
Älskar Anna Karin och Ivar! Jag är lärare och har jobbat på många skolor under mina 25 år i yrket, både i friskola och kommunala skolor. Bo Hejlskovs lågaffektiva bemötande är bland det värsta som hänt svensk skola. Jag är en av de på tok för få, självständiga och kritiskt tänkande lärare som vågar ifrågasätta de ”sanningar” som ska implementeras i skolorna. I min kommun har vi under de senaste tre åren blivit introducerade till frälsning i form av lågaffektivt bemötande, tillgängliga lärmiljöer och multikulturalitet. Alla syftar till att anpassa undervisningen till dem som har det allra svårast i skolan. Jag är övertygad om att man biter sig själv i svansen när man ständigt sänker nivån på undervisningen för att ingen ska känna sig exkluderad. Vi tappar de begåvade barnen, som blir tvångsmatade med bildstöd och ser sina icke-motiverade klasskamrater komma undan med sitt störande beteende medan lärarna står jämte på knä med händerna knutna i fickan och bönar vederbörande att inte förstöra för alla andra.
Dock räddade samma lågaffektiva bemötande mitt äktenskap när det plötsligt en dag knackade på dörren och mannen utanför upplyste mig om att min man sedan två år tillbaka hade ett förhållande med hans fru, men det är en helt annan historia...
Jenny
Legitimerad lärare åk 1-9
Om det bara handlade om att följa sin lust och "ligga" till höger och till vänster utan minsta broms - så skulle jag nog uppleva livet som mer innehållslöst och ytligt. För mig är det nog tron på den djupa kärleken mellan två människor och livet man utformar tillsammans, barn och familj, som ger livet mening. Var det Jan Malmsjö som sa att han hellre älskar hundra gånger med sin fru än en gång med hundra olika kvinnor. Det gillade jag! Vad är det man tillfredsställer hos sig själv om man utan vidare ger efter för sina impulser. Någon sorts bekräftelsebehov? Den bekräftelsen är bedräglig som jag ser det.
Det finns bara några få människor som rä viktiga i livet.