Kinas utsläpp överskuggar all klimatpolitik

I dag släpper Kina ut mer växthusgaser än alla EU:s medlemsstater och övriga OECD-länder tillsammans. Kanske krävs koldioxidtullar för att få Kina att anta mer ambitiösa klimatmål.

Om vi källsorterar, avstår onödiga bilresor, har hemester i stället för att flyga till Australien, äter mindre nötkött, handlar närproducerat, så har vi gjort vad vi kan. Så känns det för många. Men tyvärr spelar det ganska liten roll för klimatet. Det som verkligen kan göra skillnad är att Kina ändrar beteende. Och det kan vi – inte du och jag, men Sverige och EU – påverka. Men vi kommer till det.

Vi kan börja med det enkla. Vi har bara en planet, brukar man säga. Inte för att låta som Evert Taube, men då måste vi värna miljön – genom att inte släppa ut gifter, plast i haven, farliga ämnen i luften vi andas, genom att bevara biologisk mångfald, med mera – för att inte förpesta vår omgivning. Vi behöver inte kalla den änglamarken eller himlajorden, men det vore korkat att förstöra för oss själva. Men nu är det inte miljön eller säldöden, utan klimatet som är den stora politiska frågan. Kan vi leva på ett sätt som inte leder till alltför stor global uppvärmning? 

Att människan driver på den globala uppvärmningen är de flesta forskare eniga om. Våra utsläpp av växthusgaser orsakar klimatförändringar. Oenighet råder dock kring vilka åtgärder som är mest effektiva. Just nu har Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna lagt fram en ändringsbudget där man föreslår sänkt bränsleskatt på en krona per liter, vilket skulle innebära sju miljarder kronor i minskade intäkter för statskassan. Både den rödgröna regeringen och Timbro sågar förslaget, med argumentet att vi behöver bli mindre bensin– och dieselberoende. Att sänka bränsleskatten “är ett väldigt kortsiktigt sätt att låsa in människor ytterligare i bensinberoende”, påstår Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson. Sänk skatten på arbete i stället, så får folk bestämma själva om de vill lägga pengar på bensin, menar Ellen Gustafsson, miljö- och klimatansvarig på Timbro.

Det konservativa blockets ändring är rimlig. Det måste gå att leva även utanför storstadsområdena, där kollektivtrafiken är bristfällig eller obefintlig, och inga elsparkcyklar går att hyra. Men att prata små justeringar av bränsleskatten är som att diskutera hur farliga tändstickor kan vara bredvid en pågående skogsbrand. Den inhemska klimatdebatten är så provinsiell att det mer liknar ett slags grön terapi för att döva klimatångest, än verkligt effektfulla åtgärder. Låt oss återvända till Kina, och vad Kinakännaren och journalisten Jojje Olsson just skrivit:

Trots att utvecklingen i Kina är fullständigt avgörande för klimatförändringarna, så ges Pekings agerande föga utrymme i den svenska klimatpolitiska debatten. Än mindre förekommer denna ödesfråga i Sveriges klimatpolitik, vilket är såväl ett underkännande av vårt eget förhållningssätt som ett hot mot klimatet. Den som inte har en Kinastrategi, kan inte heller sägas ha en klimatstrategi.

Citatet är från en alldeles färsk rapport, utgiven på den nystartade svenska tankesmedjan Environment and Public Health Institute (EPHI), där Jojje Olsson, som jag intervjuade i podden nyligen, går på djupet med Kinas utsläpp. Anledningen är det nyligen avhandlade klimattoppmötet COP26. 

Redan 2006 gick Kina om USA som världens största utsläppare av koldioxid, och I dag släpper Kina ut mer växthusgaser än alla EU:s medlemsstater och övriga OECD-länder tillsammans. 2013 passerade man EU-ländernas i utsläpp per capita, och 2019 passerade man OECD:s medlemmar, exklusive USA. Kina står numera för närmare en tredjedel av de globala koldioxidutsläppen. Den största anledningen till detta är att man förlitar sig på kolkraft. Kina förbrukar över hälften av världens kol. Visst, man har lovat sluta finansiera kolkraft utomlands och har ökat investeringar i grön energi. Exempelvis äger Kina runt en femtedel av all vindkraft i Sverige, vilket knappast är av omsorg varken för oss eller klimatet. Som Karin Pihl skriver på GP:s ledarsida

Vindkraften dras därmed med två säkerhetsproblem. Å ena sidan finns alltid risken att den inte levererar eftersom den är beroende av vädret. Å andra sidan finns risken att Kina utnyttjar sin makt vid en potentiell konflikt. Det kan ske exempelvis genom att obstruera med reparationer och reservdelar.

Ett annat problem är det Ebba Busch, Kristdemokraternas partiledare, tog upp i en debattartikel nyligen: att produktionen av solpaneler flyttat från Europa, Japan och USA till främst Kina. I dag är det ungefär tre av fyra nya solpaneler som tillverkas i Kina – med hjälp av kolkraft. Medan Kina öppnar nya kolkraftverk stänger Europa allt fler av sina. Omställning till fossilfria energikällor bör fortsätta, men inte på ett sätt som ökar utsläppen. 

Samtidigt som OECD-länderna infört grönare politik har man flyttat mycket produktion till Kina. Och visst är det ironiskt att svenskar på landsbygden betalar skyhög skatt för bensinen de behöver för att bila till ett köpcenter där produkterna de köper har tillverkats i Kina – med hjälp av smutsig kolkraft. Att vi bara har en planet betyder alltså att vi även måste tänka globalt vad gäller klimatet. Det är förstås inte rimligt att enskilda konsumenter ska tänka på var allt produceras, lika lite som vanligt folk ska ta notan för att regeringen i Stockholm bedriver symbolisk klimatpolitik. Men när man börjar se var allt är producerat inser man att det kanske inte är helt klimatsmart att kolkraftsdrivna Kina ska vara världens fabrik. Det ser förstås bättre ut på pappret på nationell nivå, när man gömmer undan klimatavtrycket på andra håll. (Och dessutom med usla arbetsförhållanden, barnarbete och slavliknande arbetsläger, vilket jag skrev om nyligen.)

Men det är inte exporten som står för mest utsläpp, visar Jojje Olsson, utan den inhemska byggsektorn. Staten subventionerar tillverkning av stål och cement för en hejdlös expansion av fastigheter och infrastruktur. Något som klimatet får sota för, då den smutsiga tillverkningen slukar enorma mängder kol. 

Klimattoppmötet var ett misslyckande, främst därför att man inte lyckades få Kina att tidigarelägga den tänkta toppen av sina koldioxidutsläpp. Enligt sin egen officiella klimatpolitik förväntar sig Kina en ökning av utsläppen fram till 2030. Och medan de flesta rika länders utsläpp minskade under pandemin gick Kina åt motsatt håll. Medan EU och OECD förbundit sig att minska sina utsläpp, påstår Kina att de är ett utvecklingsland och därför inte behöver göra detsamma. Kommunistpartiet har använt sitt bristande klimatansvar som ett vapen i politiska förhandlingar. Man vill få västvärlden att gå med på eftergifter på andra områden innan man förbinder sig att minska utsläppen. 

Ett problem historiskt har varit att klimataktivister även är vänster, vilket gjort att de inte ser länder utanför OECD som lika ansvariga för klimatet. Och historiskt har de rika länderna stått för merparten av utsläppen, vilket lagt grunden för välståndet. Att då kräva att industrialisering och modernisering i dagens utvecklingsländer inte får leda till utsläpp av växthusgaser anses orättvist. Moraliskt har man en poäng. Men klimatet struntar förstås fullständigt i var utsläppen sker. Om vi vill minska utsläppen behöver Kina, Indien och även utvecklingsländer vara med på tåget. Det måste gå att industrialiseras och moderniseras utan att göra samma misstag som västvärlden gjorde på 1800- och 1900-talet. Postkolonial masochism, som vissa västerlänningar gillar att ägna sig åt, kommer inte hjälpa klimatet.

Inom EU handlar man med utsläppsrätter, vilket är tänkt att skapa incitament för att släppa ut mindre. Men länder som inte ingår i systemet tar inte heller del av incitamenten. När produktion blir grönare i EU kan den samtidigt bli dyrare, vilket är ett pris vi valt att betala. Men eftersom den är konkurrensutsatt på den globala marknaden kan EU:s ambitiösa klimatmål leda till att produktion flyttar till länder med fabriker som bolmar mer. Just det har, som beskrivits ovan, redan skett med Kina. Vad är poängen med att göra inhemsk industri grönare om detta får den att lägga ned och ersättas med mycket smutsigare import? 

När William Nordhaus tog emot nobelpriset i ekonomi 2018 föreslog han att det skulle startas en global klimatklubb där länder som släpper ut lite skulle ingå. Tillsammans skulle klubben införa en grön tull mot länder som släpper ut mycket. På så sätt tar man bort problemet med att alla klimatavtal hittills byggt på frivillighet.

Men innan vi når dit skulle EU kunna gå före. 

Vi behöver röra oss mot en fossilfri värld, men då krävs att Kina tar sitt ansvar. Ett förslag som diskuteras i EU, USA och OECD just nu är en koldioxidskatt på importvaror från länder som släpper ut mycket växthusgaser eller använder stora mängder fossila bränslen. Koldioxidtullar, helt enkelt. På så sätt vill man ge konkurrensfördelar till länder med renare produktion. Det är också ett sätt att sätta press på länder som inte förbinder sig till samma klimatmål, eller väljer att ingå i samma system med utsläppshandel. 

Detta ser ut att kunna bli en geopolitisk dragkamp av gigantiska mått. Och det behövs nog. Något måste göras åt Kinas utsläpp.


…inte rasist, men

För ett par veckor sedan var jag med i podden Jökungen, vilket var en intressant upplevelse. De som driver podden är gänget bakom “…inte rasist, men”. Men samtalet var ändå ganska konstruktivt skulle jag säga. Den som vill kan se eller lyssna i efterhand.


Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

Börja prenumerera

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)