Jag har tappat tron på svenska staten

Jag vet inte exakt vid vilket tillfälle jag slutade tro på statens kapacitet att klara sitt uppdrag. Migrationskrisen 2015 var dödsstöten, men tecknen på förfallet fanns där långt tidigare.

Jag vet inte exakt vid vilket tillfälle jag slutade tro på statens kapacitet att klara sitt uppdrag. Kanske när den sittande regeringen lät migrationskrisen ske 2015, trots att det gick att se isberget långt före kollisionen. Man agerade inte, av rädsla för att straffas av opinionen. Jag tror att jag fram tills dess fortfarande trodde att de styrande skulle vara situationen vuxen när de ställdes inför en extraordinär situation. Jag hade fel. 

Det fanns ingen kapten vid rodret, visade det sig. Och om det någonsin har funnits, så hade kaptenen lämnat skeppet långt innan dagens oväder började. 

Kanske slutade jag tro redan tidigare. Tvivlen fanns åtminstone där. När jag ser tillbaka på vad jag skrivit genom åren kan jag se att jag fokuserat mycket på hur statens våldsmonopol trängs undan. I juni 2013 skrev jag:

Rosengård 2008, Backa 2009 och 2011, Gottsunda 2012, Husby 2013. Bilar som brinner och stenar som kastas. Djupa pannveck hos oss tyckare. Arga ungdomar. Svettiga poliser. Händelserna som får medierna att hopas i förorterna pågår dock i mindre skala hela tiden. Häromdagen kom nyheten att väktarbolag slutar köra in i Rosengård efter ett misstänkt skott mot en bil. Brev har slutat levereras i en del av Huddinge efter hot mot brevbärare.

Jag var inte på något sätt först med att beskriva tillståndet i landet. Poängen är att det har pågått länge. I decennier har det gått att följa utvecklingen, i rapporter och utredningar. Men det är som att orden i alla rapporter och utredningar, debatter och analyser, har saknat betydelse. Nu är vi här och hit har vi varit på väg länge. Alla som har haft ögon att se med har sett färdriktningen.

Hundratals människor badade en varm sommarkväll vid Näset i Göteborg. Plötsligt börjar två gäng beskjuta varandra, mitt bland alla kvällsbadare. Den gången skadades ingen tredje part. Det var en stor sak när det hände 2001. Tjugo år senare är risken för en sådan händelse en given del av livet i Sverige. När någon sköts ihjäl förr var det en stor nyhet, i dag skjuts det så gott som varje dag. Medan brottsligheten sjunkit i övriga Europa har den ökat i Sverige. Inget av detta har varit okänt. Vi har haft informationen, men inte agerat på den. 

Poliser, tjänstemän inom olika myndigheter som Kriminalvården, Skatteverket och socialtjänsten hotas regelbundet. I Göteborgs kommun råder en tystnadskultur där medarbetare blir tystade av chefer när de ger sin bild av läget i olika verksamheter och områden i staden, skriver forskaren Anna Ekström vid Institutet för framtidsstudier i en rapport hon skrivit på kommunstyrelsens uppdrag. Anställda vågar inte polisanmäla på grund av hot om repressalier från den undre världen. Det finns ingen anledning att tro att det skulle se särskilt annorlunda ut på andra håll. Varför skyddas inte statens tjänstemän bättre? Om de som står vid frontlinjen inte är säkra, vem ska då verkställa beslut?

När åklagaren Lisa dos Santos intervjuades i Kvartals fredagsintervju berättade hon att allt fler vittnen inte vågar ställa upp. “Och hur kan jag säga att det inte är någon fara att vittna om man sett en gängskjutning?”, fortsatte hon. Så vad säger du då, frågade Jörgen Huitfeldt. “Jag får ju upplysa om att det är en medborgerlig skyldighet.”

Skulle du våga vittna om du blev vittne till ett gängmord? Eller ett brott som begicks av gängkriminella? Jag vet inte själv, ärligt talat. Varför ska medborgare riskera sitt och sina nära och käras liv om staten inte kan skydda dem? Ärligt talat verkar inte ens viljan finnas. Kanske kunde det hjälpa med att avskaffa omedelbarhetsprincipen, men där har man släpat fötterna efter sig. Och att det gick att vittna anonymt. Men det har sittande regering motsatt sig att införa. 

I Lund ägde det i måndags rum ett storbråk mellan två klaner som ligger i fejd med varandra. 50-60 personer slogs i en regelrätt gatustrid. Båda finns med i polisens hemliga klanrapport, och en av dem har en stark koppling till en kriminellt mc-gäng. Trots att polisen var på plats blev en man sparkad i huvudet när han låg ned. Den råder total brist på respekt för ordningsmakten. Och vem kan någon klandra dem? En person greps. Av uppemot sextio. 

Liknande klanbråk har ägt rum på andra ställen i Sverige. Tidigare i sommar var det två klaner som rök ihop i Hjällbo i Göteborg, varav en är den ökända Ali Khan-släkten som blivit känd i och med boken Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. Den gången sköts en man till döds trots att polis fanns på plats.

Alltför ofta skyddar rättsstaten förövare, inte offer. Beviskraven är så högt ställda att mördare kan frikännas, även när DNA på patronhyslor och jacka knyter både gärningsman och offer till dådet. Våldtäktsmän kan få närmare en miljon i skadestånd, medan hans offer får en bråkdel. Straffen är så låga, villkoren så snälla, att uttrycket "att brösta en fyra för att bli en 100-gubbe" har blivit ett uttryck bland unga kriminella. Och bland alla som lyssnar på svensk gangsterrap. Eftersom minderåriga får lindrigare straff kan de få fyra års slutenvård för ett mord, vilket alltså gör att de blir hundra procent antagna av sina gäng. Sverige har fått barnsoldater. 

Polisen tycks ofta reduceras till relativt passiva åskådare i skarpa situationer. Ofta alldeles för få på plats. Få gärningsmän lagförs. Få brott klaras upp. Jag vet att svenska poliser gör sitt bästa, men de verkar inom ett dysfunktionellt system. Jag litar inte längre på att polisen som myndighet förmår hjälpa mig om jag verkligen behöver det. Jag litar inte längre på att staten förmår skydda medborgarna. Vilken slutsats ska man dra av det?

Våldsmonopolet existerar inte i reell mening. Den svenska rättsstaten framstår som tandlös på områden där den verkligen behövs. Men man är fortfarande bra på att dra in skatt från vanligt folk. Den kombinationen är stötande. Samhällskontraktet måste upprätthållas av två parter. När staten inte sköter sina förpliktelser kan man fråga sig varför medborgarna ska uppfylla sin del. Det handlar inte bara om vad fan vi får för pengarna, utan också om vilket land våra barn växer upp i. 

Migrationen och brottsligheten förändrar Sverige till oigenkännlighet i rekordfart. Inte bara i storstäderna, utan i hela landet. Otryggheten finns överallt. Hotet är existentiellt. 

Samtidigt har distansen mellan det som sägs och sedan sker aldrig varit större. Det är kris, men regeringen justerar i marginalen. Petar lite här och lite där. Samtidigt har tonen i politiken ändrats från att föreslå samhällsomvandlingar till att fördöma händelser med en anklagande ton. Ansvariga politiker kan år efter år slå fast att något är oacceptabelt, utan att leverera konkreta åtgärder som kan göra skillnad. Man kan gå till val i opposition mot det tillstånd man själv haft ansvar för att råda bot på i en eller flera mandatperioder. Kanske är det uppriktigt menat. Kanske menar exempelvis Märta Stenevi, språkrör för Mp och jämställdhets- och bostadsminister, verkligen att gängbrottsligheten är ett misslyckande, som hon säger i en intervju. Men hon avkrävs inga lösningar. När hon säger att vi kan ta emot betydligt fler migranter behöver hon inte heller konkretisera. Så bor hon också i ett av Sveriges finaste områden. Inget fel med att bo fint, men när det alltid är någon annan som får leva med konsekvenserna, kanske man inte är rätt person att fatta besluten. Om man inte förstår allvaret, då bör man inte ha inflytande över politiken.

Vad är det vi håller på med egentligen? En misstanke gnager om att alltihop är ett slags skådespel. Att vi numera är ett slags cargokult av det Sverige som en gång fanns. På samma sätt som sekulariseringen en gång avförtrollade världen, har något liknande skett vårt samhälle i dag. Hur gör man för att återfå tron? Jag vet bara att det inte kan fortsätta som det har gjort.

Kanske finns det ingen räddning, utan detta är bara en utveckling vi får vänja oss vid. Vi får huka oss, lära våra barn att huka sig och sedan hoppas att just vi själva slipper drabbas. Eller så finns lösningen bortom det rådande systemet. Man kan inte fortsätta att göra precis som förut, när det uppenbarligen inte fungerar. För att bevara det vi har, krävs radikala förändringar.

Börja prenumerera