I Sverige tigs oliktänkande ihjäl

Kajsa Ekis Ekman ställs in och forskare tigs ihjäl. Det är inte en slump utan en genomtänkt strategi. Våra universitet mår inte bra.

Nyligen skulle ett frukostseminarium vid Mittuniversitetet genomföras om Kajsa Ekis Ekmans nya bok – Om könets existens (Polaris, 2021) – som jag skrev om i min senaste text. Men det ställdes in. Skälet var att Forum för genusvetenskap “inte är en plats för transfobi och transhat”, som man uttryckte saken.

Såhär beskrevs evenemanget, som nu är bortplockat från hemsidan: 

Inför seminariet tar vi del av Ekmans beskrivningar av boken samt reaktioner på den, och funderar över vad Ekman vill ha sagt och vilka andra perspektiv som lyfts i debatten.

Sara Nyhlen, forskare och ledare för Forum för genusvetenskap, berättade i DN att seminariet var tänkt att vara en del av en serie samtal om olika perspektiv på kön. Men hon tycker att beslutet var rätt:

Inför seminariet såg vi en för stor risk att människor skulle bli kränkta och att det skulle uttryckas transfobiska kommentarer och transhat.

Kajsa Ekis Ekman har antagligen vant sig vid att bli inställda och bortföst. Efter att hon skrev om transfrågan för tre år sedan blev hon radioaktiv i många vänsterkretsar. För ett år sedan ställde Vänsterpartiet in en föreläsning med henne, inte om transfrågan, utan om den politiska utvecklingen i Latinamerika. Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) ställde in en föreläsning med Ekis Ekman om sexköpslagen.

Cancelled, som det heter.

Det finns i dag frågor där man måste ha en viss åsikt, annars blir man paria. Ta en person som Fredrik Svenaeus. Under hösten 2019 skrev han boken Det naturliga: En kritik av queerteorin, transhumanismen och det digitala livet (Gidlunds). Bara genom att läsa titeln förstår ni som hänger med i samtidsdebatten hur ”problematisk” Svenaeus är. Det är såklart helt okej att kritisera skärmanvändning och dylikt, men taffla inte på queerteorin eller transfrågan! 

Det är en gedigen bok, som spänner över flera ämnesområden. På punkt efter punkt visar Svenaeus hur teorier som försökt att kapa banden till biologin hamnar fel. Inom queerteorin, skriver Svenaeus, påstår man exempelvis att könsidentitet och sexualitet inte hänger ihop, vilket även är något många genusvetare och feminister tror på. Men givetvis är det vanligaste att könsidentitet och sexualitet till stor del hänger ihop. Det gäller inte alla, och naturlig variation förekommer, som homosexualitet, men det vanligaste är att män attraheras av kvinnor och vice versa. Det har att göra med att det finns en ”biologisk kärna i såväl könsidentitet som sexualitet”. (På denna punkt håller inte Kajsa Ekis Ekman med. Hon hävdar i sin bok att det finns en biologisk grund för könen, men att denna inte har någon betydelse för skillnader mellan kvinnor och män. Oklart hur. Jag återkommer till detta i en annan text.)

I november 2019, strax efter att boken getts ut, skulle Svenaeus presentera sin bok på Humboldt-Universität zu Berlin i Tyskland. Väl på plats får dock Svenaeus veta att chefen på Nordeuropainstitutet, där han ska föreläsa, är nervös och att ”det skvallras i korridorerna om att det inte är lämpligt att gå dit”. Orsaken är att en professor i genusvetenskap i Sverige har mejlat föreståndaren för institutionen där Svenaeus ska presentera sin bok. Den avfärdas som löst tyckande, ”inte vetenskap”.

Det är svårt att veta hur många påtryckningar av den här sorten som sker utan att vi får reda på det. Efter att boken släpptes har Svenaeus varit i kontakt med andra som upplevt liknande saker. Problemet med argumenten han förde fram, har han fått veta, är inte att han saknar ”vetenskapligt underlag eller filosofisk grund”. Nej, boken är i sig moraliskt förkastlig, eftersom han kritiserat teorier som anses ”progressiva” och ”goda”. Han skriver:

Det verkar alltså inte bara handla om en ovilja att skärskåda sina egna teorier i den relativt lilla grupp som sysselsätter sig med queer, utan också om ett slags beröringsskräck i en betydligt större grupp som är rädda för att stöta sig med aktivisterna.

I en essä i SvD Kultur för snart två veckor sedan plockade han upp det spåret:

Det värsta med identitetspolitikens framfart på våra lärosäten är inte de skandaler som med jämna mellanrum når medierna. [...] Det värsta är att en kultur av rädsla och självcensur håller på att etableras i högskolevärlden som gör forskning om politiskt känsliga frågor ensidig och anpasslig.

Men han fick snabbt mothugg av Linn Sandberg, genusvetare på Södertörns högskola där även Svenaeus arbetar, som menade att anledningen att hans bok förbigicks med tystnad var att den inte vara “vederhäftig”. “Jag och mina kollegor har inte problem med kritik. Men vi är hjärtligt trötta på hur okunniga debattörer förvanskar och förenklar den forskning och undervisning vi bedriver. “

På sin Facebooksida överöstes Sandberg med beröm av genusvetarkollegor. Ingen diskussion, bara medhåll.

Behandlingen som Svenaeus fick är nämligen inte någon slump, utan en genomtänkt strategi. 

När Genusdoktrinen (Fri tanke) kom ut för nästan exakt ett år sedan trodde min medförfattare Anna-Karin Wyndhamn och jag att vi kanske skulle få kritik av några av dem vi granskat. Men så gott som all akademisk debatt uteblev. Bemötandet var snarlikt det Svenaeus fått. Dörrarna till de akademiska institutionerna förblev stängda och tystnaden kompakt. Sedan fick vi genom en läcka ta del av en intern mejltråd från Stockholms universitets ”Genusakademi” som visade att detta inte var en slump, utan en planlagd taktik. (Viss överlappning finns också; några av personerna i mejltråden förekommer även på Linn Sandbergs Facebookvägg.) I denna framgår att forskargruppen hade en hög aktivitet i samband med bokens utgivning. Man tar fram en mediestrategi, ser till att införskaffa låneexemplar av boken så att alla kan läsa och man håller ett slutet seminarium med vår bok som huvudpunkt. Huvudlinjen var att parera debatt om de frågor Genusdoktrinen väckte.

Svara inte. Ducka. Hänvisa till policy. Lägg på luren och andas.

Börja prenumerera

Chefsideologen i sammanhanget, Paulina de los Reyes som är professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, skriver ett längre mejl till kollegorna i Genusakademin och förargas i detta över att boken tar ”tid och tankekraft” och stör den kamp, de politiska frågor och påverkansprocesser hon ser som angelägna att prioritera. På den politiska agendan står marknadisering och “annalkande miljökatastrof” överst, inte kritik mot politisering av akademin. De los Reyes skriver att Genusdoktrinen kan avfärdas, ignoreras, eftersom den inte genomgått akademiskt granskningsförfarande. (Den är inte vederhäftig, för att låna Linn Sandbergs utlåtande om Svenaeus.) Om bokens manus tråcklats genom det egna systemet hade den, verkar de los Reyes göra gällande, också rensats på all slags kritik som nu känns så besvärlig att man inte ens ska erkänna dess existens. 

Bara den som håller med kan sägas vara vederhäftig. Om man är kritisk, då har man för lite kunskap.

Med detta resonemang skickas en disciplinerande signal till gruppen om vilken ideologisk hållning som är den korrekta. I samma mejl gör professorn en häpnadsväckande omtolkning av universitetens tredje uppgift. Samverkan med det omgivande samhället är inte en ömsesidig process, där man även lyssnar, utan endast något som går från toppen och ner, inifrån och ut.

När jag skrev den artikelserie som låg till grund för boken arbetade Anna-Karin Wyndhamn fortfarande på Nationella sekretariatet för genusforskning, som jag granskade. Hon var med på möten där artiklarna diskuterades. Man skulle inte bemöta mig, och i synnerhet inte i SvD, eftersom det vore att legitimera mig som “relevant debattör i genusfrågor”.

Därför ställde få av makthavarna upp på intervjuer när vi ringde runt, trots att de är myndighetschefer. Vare sig ansvariga på Jämställdhetsmyndigheten eller Nationella sekretariatet för genusforskning ställde upp. Trots att de fick se frågorna på förhand.

Man försöker tysta, men går inte det så ignorerar man diskussionen. Om det så är Fredrik Svenaeus, Kajsa Ekis Ekman, Anna-Karin Wyndhamn eller mig. “Ihjältigandets strategi”, som Jörgen Huitfeldt kallar det.

Inte undra på att många, verksamma inom akademin, tycker att priset är för högt för att man ska våga kritisera de teser och perspektiv som dominerar vad gäller kön, trans och jämställdhet. 

Ett tydligt exempel på det skedde efter att Genusdoktrinen kom ut. Göteborgs universitets personaltidning, GU-journalen, försökte då granska vårt påstående om att det fanns en tystnadskultur på universitetet om de här ämnena. Ironiskt nog vågade nästan ingen som tillfrågades ställa upp på intervju. De vågade alltså inte tala öppet om tystnadskulturen.

Denna tystnad från akademin är oroande. I akademisk verksamhet ska det inte vara något konstigt att bli ifrågasatt. Det kan handla om kollegor som med konstruktiv kritik tvingar akademikern att belägga sin tes. Åtminstone är det så det bör gå till. Varför finns ett sådant motstånd mot motstånd just här? Här tycks gränsen mellan politisk vilja och aktivism suddas ut.

Kto kovo?, sade Lenin 1921. Vem gör vad mot vem? Det är politikens kärna, menade han. Allt handlar om att vara den som utsätter den andre. För Lenin handlade det om att eliminera bolsjevikernas fiender innan de själva blev eliminerade. Argument och bevis är bara dekorationer och dimridåer i kampen om makten. Det som främjar den egna gruppen tar man till sig, det som missgynnar förkastas. 

Eller tigs ihjäl tills kritiken självdör – hoppas man. 

Mitt lag mot ditt lag. Så fungerar politiken när den är som råast, det hade kanske Lenin rätt i. Men många uppfattar ändå att våra universitet ska vara lite mer upphöjda än så. Om politik handlar om att erövra makten, ska vetenskapen handla om att erövra sanningen – även om den är provisorisk. Och för många på universiteten är det fortfarande så man uppfattar sin verksamhet, även om vardagliga bestyr och världslig hänsyn ofta tränger sig på. 

Det vi ser är exempel på hur universiteten reduceras till ytterligare en arena för maktkamp och politik. Vetenskap är bara politik i annan kostym. Det handlar om lagsport snarare än sanningssökande. Man är med eller emot. Kto, kovo. Vem gör vad mot vem.

Börja prenumerera


Även plastfria påsar ska plastpåseskattas

Ett dåligt skämt. Fast också sant. Möt Åke Rosén, företagaren som tagit fram en påse som är helt plastfri. Hans företag, Gaia, har tagit fram ett helt eget material som heter Biodolomer, som endast består av förnyelsebara råvaror.

Som alla vet vid det här laget har vi en plastpåseskatt sedan ett år tillbaka. Det är tre kronors skatt på bärkassar och 30 öre för frukt- och grönsakspåsar. 25 procents moms på det. Om en kasse kan återanvändas omfattas den däremot inte av skatten.

Men trots att Gaiapåsen har testats och godkänts som flergångsbärkasse av Research Institutes of Sweden (RISE), underkändes påsen av Skatterättsnämnden i januari. Gaia överklagade till Högsta Förvaltningsdomstolen, som dock håller med Skatterättsnämnden, meddelade de i måndags. Orsaken är att påsen ser ut som en engångsplastpåse. Därför ska den punktskattas:

Till konstruktion och materialval skiljer sig inte kassen från sådana plastkassar av engångskaraktär som typiskt sett tillhandahålls inom detaljhandeln och som typiskt sett inte återanvänds ett stort antal gånger.

Okej, så en påse som inte skräpar ned i naturen eftersom materialet är helt nedbrytbart och dessutom kan användas över 50 gånger ska ändå beskattas. Detta är inte miljövänligt, inte företagsvänligt, inte vänligt på något sätt alls faktiskt. Till Tidningen Näringslivet kommenterar Åke Rosén det hela såhär:

Domen kommer att få förödande konsekvenser för berörda företag. Det kan inte vara syftet med lagstiftningen att ta död på miljövänligt entreprenörskap. Om miljöaspekter inte kan beaktas vid bedömningen kan det knappast röra sig om en miljöskatt. HFD:s dom är ett underkännande av plastpåseskatten. Nu borde lagen skrivas om, om den överhuvudtaget ska vara kvar.

Hade de blivit undantagna skatten hade de utökat sin produktion i Helsingborg med 20 till 30 personer, säger han. Nu flyttar de produktionen utomlands i stället. Plastpåseskatten är korkad, men detta är om möjligt ännu dummare.

Börja prenumerera