Hovrättens dom kränker rånoffer  

Måste ett rånoffer skadas eller uttryckligen hotas för att anses ha blivit rånad? En dom i Göta Hovrätt tycks peka mot det. 

Människor skriver ofta till mig och berättar om hur deras närområde förändrats. Att lekplatser, grönområden och gemensamma ytor tas över av gäng med antisocialt dominansbeteende. Det skjuts i närheten. Helikoptrar i luften. Anhöriga råkar illa ut. Det som landar i min mejlkorg är givetvis inte ett representativt urval av landet, men att något sker på många ställen i Sverige syns även i statistiken.

Ungdomsrånen har ökat under flera år, det är alla som arbetar med frågan överens om. Exakt hur omfattande problemet är kartlägger Brottsförebyggande rådet (BRÅ) just nu, vilket ska redovisas i år. Och det finns ett stort mörkertal, vilket framgår om man jämför självrapporterad utsatthet med anmälda personrån. Förra året anmäldes 7369 personrån, med en uppklaringsprocent på 12 procent. Men enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) uppger så många som 5,9 procent av killar mellan 16 och 19 år att de har utsatts för personrån. Denna självrapporterade utsatthet har dessutom ökat över tid. 

Såhär kan det gå till: Det var i slutet av oktober förra året. Klockan var sex på kvällen och en 14-åring väntade på bussen ihop med en jämnårig kompis. Det kunde ha varit var som helst i landet, men just den här gången skedde det i Kalmar vid Tullslätten. Tre äldre tonåringar – 16, 17 och 18 år – kom fram och omringade dem. De beordrade dem att följa med dem bort från busshållplatsen, och eftersom 14-åringen inte ville bråka gjorde han som de sade. Han förstod inte först att han skulle bli rånad, sade han under förhöret. Där fick han sätta sig ned på marken och frågades vilken skostorlek han hade. Han blev tillsagd att ta av sig sina skor och ge dem till gänget. Det var då han förstod att det var ett rån. De tog även en bild på hans ID-kort. Och hotade med att komma hem till honom om han gick till polisen. När en av rånarna lade till honom på Snapchat var signalen tydlig: vi har ögonen på dig.

Börja prenumerera

Är det rimligt att anta att pojken, som fick ta sig hem i strumplästen en oktoberkväll, gav sitt samtycke till att ge ifrån sig sina skor och Id-kortsuppgifter? Var det i själva verket en gåva  till ett par okända äldre tonåringar det handlade om? Missförstod 14-åringen situationen helt – var gänget bara hemskt skointresserade?

Ursäkta mina retoriska frågor. Efter att ha läst domen är det uppenbart för mig att det rör sig om ett rån. Kalmar tingsrätt gjorde samma bedömning. Visst, det användes inget våld, och inget hot uttalades, men eftersom gänget varit aggressiva på ett sätt så var det hotfullt, om än outtalat. Ett rån, enligt tingsrätten. Men Göta Hovrätt är av en annan uppfattning. Det krävs trängande fara för att något ska definieras som rån, enligt lagens mening, och det anser de inte ha funnits här. 

Åklagaren har inte påstått att något våld utövats och  inte heller att något hot uttalats, utan menat att de tilltalades påstådda handlande – att omringa [målsäganden] och på så sätt förhindra honom från att lämna platsen samt uppmana honom att sätta sig på marken och ta av sig skorna – utgjort ett sådant hot som omfattas av straffbestämmelsen. 

Hovrätten ifrågasätter inte att [målsäganden] kan ha uppfattat den beskrivna situationen som skrämmande, men konstaterar att det påstådda agerandet inte kan anses innefatta ett sådant hot som krävs enligt straffbestämmelsen. Åtalet för rån kan därmed redan av denna anledning inte bifallas.

Inte heller anser Hovrätten att det kan rubriceras som utpressning. Och eftersom 14-åringen pekade ut 16-åringen medan hans vän pekade ut 17-åringen, så faller även åtalet för övergrepp i rättssak. Hovrätten var enig i domslutet. 

Generellt är det förstås svårare för en domstol att bedöma outtalade hot. (Och visst, åklagaren kunde ha inkluderat stöld i gärningsbeskrivningen, och eftersom gärningsmännen knappast hade rätt att ta skorna hade de förmodligen inte friats på den punkten). Men här har vi att göra med två rädda 14-åringar som känner igen situationen som uppstår. Det är ett mönster som blivit en del av vår kultur vid det här laget. Att göra motstånd kan leda till förnedring och omfattande våld, och det är i regel inte möjligt eftersom de som utför den här sortens personrån i regel är fler, äldre och ofta beväpnade. Jag är inte domare, men att 14-åringen upplevde “trängande fara” framkommer tydligt i vad han själv säger. Vad skulle annars ha motiverat honom att lämna ifrån sig skorna? Och låta id-kortet fotograferas? Hur tycker Hovrättens domare och nämndemän att målsäganden borde ha tolkat situationen? 

I februari förra året sände Lilla Aktuellt ett inslag där olika barn fick berätta om hur de hade blivit rånade. Det kan ses som en del av en pedagogisk insats att lära svenska barn hur man blir brottsoffer på bästa sätt, med tanke på att ett snarlikt inslag sändes även året innan. Med tanke på att antalet barn som rånar barn har ökat med hundra procent på fyra år, enligt en undersökning som kom förra året, är det kanske rimligt. I det inslaget säger ett barn: “Om man blir rånad ska man lämna över mobil och pengar”. Nu har Hovrätten slagit fast att det inte stämmer. Det är inget mindre än en dubbel kränkning. Först av gärningsmännen, sedan av staten.  

För ett år sedan skrev jag på Svenska Dagbladets ledarsida om Snacket. Det där som brukade handla om föräldrars försiktiga frågor om hur man bäst skyddar sig inför sexdebuten. Du har väl kondom? Det där samtalet har vi såklart fortfarande med våra ungdomar, och det är fortsatt viktigt. Men i dag finns det ett annat snack föräldrar i Sverige tvingas ha med sina barn. Om hur de ska bete sig när de blir rånade. Hur de ska bete sig om de blir hotade och omringade. Vad man ska säga, vad man ska hålla utkik efter, vilka man ska akta sig för. 

Därför är Hovrättens dom ett svek, främst mot 14-åringen som rånades, men också mot alla Sveriges barn och ungdomar. Vi får hoppas att detta inte blir något prejudikat. 

Börja prenumerera