I stället för att fråga hur Ann Heberlein mådde och om hon eventuellt var arg, borde frågan vara om hon hade rätt. Varför reduceras politik så ofta till avsändaren och dennes karaktärsdrag?
Har sedan över 30 år betraktat Sverige utifrån. Sverige är verkligen ett helt annat land. Och den beröringsskräck som nu verkar vara det kitt som håller så mycket ihop är skadligt. Önskar Sverige kunde växa upp.
En mer intressant fråga är den om de frågor Heberlein inte ombeds svara på.
Varför tog hon helt bort sin blogg? Som läsare av den kan jag säga att det hon skrev varken var stötande eller kontroversiellt oavsett var man är politiskt. Varför ställs inte den frågan?
Var är pengarna hon och Uvell fick donerade till sig för ett bokprojekt som Uvell fick slutföra själv? (Går att läsa mer i detalj på Uvells blogg om det.)
Hur gick det till när hon fick sitt nuvarande jobb hos moderaterna (eller är det Moderaterna numera?), fanns det verkligen inga andra mer kvalificerade med fler år i partiet? Var det så att man ville ha namn med lite rykte istället, som när Miljöpartiet rekryterade Bah Kuhnke?
Sen, eftersom det trots allt är en person som ska föreställa påläst inom etik, borde just frågor om det ställas: ska religiöst grundade åsikter och värderingar och yttranden/yttringar av dessa ha frikort från vanlig lag och god sed? Om så, vem dömer och med vilken auktoritet? Om inte, vad händer om en nazistisk grupp kallar Hitler för profet och anser sin -ism vara en religion? Blir det då lagligt att så som palestinska muslimer gör demonstrera för folkmord?
Och till sist, utkastad blev hon ju inte. Hon gjorde sig själv omöjlig genom sitt (diagnosrelaterade) beteende. Folk i hennes kretsar genomskådade henne helt enkelt. Läs på om diagnosen i DSM-V eller ICD-9, så förstår du.
Jag har förlorat i princip alla mina vänner för att ha en annan uppfattning. Grunden till detta är att jag ens läst Ivars blogg mfl. Dessa åsikter, rubriker och samtalsämnen är helt tabu bland mina tidigare vänner. Istället sitter de ofta och i princip är tysta med varandra nu för tiden (samma vänner som för 15 år sedan kunde slänga ur sig i princip vad som helst). Människor idag själv censurerar sig för gruppen, likt zebror vill ingen sticka ut, så länge det inte står "Tax the rich" på kläderna.
Likt Anns fall finns "värmen" inte bara i etablissemanget utan även bland vänskapskretsar, klubbar, bostadsområden etc. Detta är i princip en åsikts-sekt där det inte lönar sig att sticka ut hakan. För om du gör detta förvandlas övriga zebror till lejon. Mentalt kan detta inte vara nyttigt för någon.
Att Ann inte håller sig till de politiska frågorna är för att oppositionen till hennes ställningstaganden vänder alltid på steken när de saknar argument. Man byter perspektiv helt och hållet för att undvika att svara på påståendena. Gör man som jag och kräver svar på påståendet med fokus på att stanna på samma perspektiv och låter inte folk komma undan genom att byta fokus, blir man direkt utesluten. Likt mig, likt en zebra får man en stämpel på rumpan, så att lejonen vet vilket byte dom skall anfalla.
Saken är emellertid den att Ann Heberlein och även du, Ivar Arpi, genom att bara avvika ytterst måttligt från åsiktskorridorens och värdegrundens centrala diktat, och hela tiden följsamt med ändringar och skiftningar i dessa diktat, är värdegrundens och åsiktskorridorens markgrevar och yttersta försvarare. Ni definierar den yttersta tillåtna gränsen. Vi som är långt bortom denna, vi som inte alls förhåller oss till värdegrunden, vi som inte känner åsiktskorridoren, är de sanna dissidenterna.
Med en uppväxt samt ungdom i Afrika känner jag väl igen igen vår åsiktkorridor och fallenheten för att granska budbärarens demografiska tillhörighet istället för innehållet i budskapet.
Är det på motsvarande sätt i andra västerländska länder?
Angående narcissismen som präglar vårt samhälle så är väl detta bara ett uttryck för en långtgående individualism som vi finner både till höger och vänster? Varför ska vi prata om samhället och det "samhälleliga" när det bara finns individer, frågar sig Thatcher-högern? Varför ska vi prata om samhället och det "samhälleliga" när detta bara innebär en uppsättning normer och kulturella värderingar som förtrycker individen, frågar sig vänsterindividualismen?
de strider som hon i detta fall tvingas ta och genomleva. Med i detta fall förkrossande resultat för Ann Heberleiln som förlorade allt- jobb, inkomster och popularitet därför att hon inte passade in i etablissemangets åsiktskorridor. Hon tyckte helt enkelt fel. I ett Sverige som helt tappat förståndet och trodde sig styra hela befolkningen med förtryckande restriktioner för de som inte dolde sanningen om utvecklingen i landet. Fallet borde lämna en doft av skam
efter sig.
Men nu är Ann Heberlein återigen med överallt som det tycks populärare än
någonsin som debattör. Efter att hennes bok Fallet kommit ut. Och det tycks som om hon är på bettet som aldrig förr. Det gläder mig.
Samtidigt är det ju märkligt hur en av Sveriges mest uppburna intellektuella bevisligen inte har någon ideologi utan är minst lika mycket vindföjel som vilken MP-politiker som helst. Från FI till SD till FI igen på fyra år?
Men Ivar, att prata om person, att någon påstås vara arg eller bitter, är ju bara en s.k. härskarteknik. Syftet är ju att reducera kritik i sak till att den inte hade nån bäring pga att person X hade känslor Y (arg, bitter etc). Detta används också när man kritiserar grupper av personers åsikter som försvar från den gruppen. När flera går på en person så är det svårt att värja sig och kritiken och genom att se den enda personen som enda problemet så behöver man inte bemöta kritiken. Mycket när det gäller debatter handlar också om vem som har bevisbördan på sig och där finns många trick för att lura en enda person att gå i försvarsställning och då får man personen i sig att själv indirekt eller omedvetet att reducera sin kritik.
Heberlein var en frisk fläkt i svensk debatt på en tid då ingen andra vågade tala om invandring. Nu är det lite sent, kan man tycka. Demografien tar hand om resten själv.
Har sedan över 30 år betraktat Sverige utifrån. Sverige är verkligen ett helt annat land. Och den beröringsskräck som nu verkar vara det kitt som håller så mycket ihop är skadligt. Önskar Sverige kunde växa upp.
Hej.
En mer intressant fråga är den om de frågor Heberlein inte ombeds svara på.
Varför tog hon helt bort sin blogg? Som läsare av den kan jag säga att det hon skrev varken var stötande eller kontroversiellt oavsett var man är politiskt. Varför ställs inte den frågan?
Var är pengarna hon och Uvell fick donerade till sig för ett bokprojekt som Uvell fick slutföra själv? (Går att läsa mer i detalj på Uvells blogg om det.)
Hur gick det till när hon fick sitt nuvarande jobb hos moderaterna (eller är det Moderaterna numera?), fanns det verkligen inga andra mer kvalificerade med fler år i partiet? Var det så att man ville ha namn med lite rykte istället, som när Miljöpartiet rekryterade Bah Kuhnke?
Sen, eftersom det trots allt är en person som ska föreställa påläst inom etik, borde just frågor om det ställas: ska religiöst grundade åsikter och värderingar och yttranden/yttringar av dessa ha frikort från vanlig lag och god sed? Om så, vem dömer och med vilken auktoritet? Om inte, vad händer om en nazistisk grupp kallar Hitler för profet och anser sin -ism vara en religion? Blir det då lagligt att så som palestinska muslimer gör demonstrera för folkmord?
Och till sist, utkastad blev hon ju inte. Hon gjorde sig själv omöjlig genom sitt (diagnosrelaterade) beteende. Folk i hennes kretsar genomskådade henne helt enkelt. Läs på om diagnosen i DSM-V eller ICD-9, så förstår du.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Jag har förlorat i princip alla mina vänner för att ha en annan uppfattning. Grunden till detta är att jag ens läst Ivars blogg mfl. Dessa åsikter, rubriker och samtalsämnen är helt tabu bland mina tidigare vänner. Istället sitter de ofta och i princip är tysta med varandra nu för tiden (samma vänner som för 15 år sedan kunde slänga ur sig i princip vad som helst). Människor idag själv censurerar sig för gruppen, likt zebror vill ingen sticka ut, så länge det inte står "Tax the rich" på kläderna.
Likt Anns fall finns "värmen" inte bara i etablissemanget utan även bland vänskapskretsar, klubbar, bostadsområden etc. Detta är i princip en åsikts-sekt där det inte lönar sig att sticka ut hakan. För om du gör detta förvandlas övriga zebror till lejon. Mentalt kan detta inte vara nyttigt för någon.
Att Ann inte håller sig till de politiska frågorna är för att oppositionen till hennes ställningstaganden vänder alltid på steken när de saknar argument. Man byter perspektiv helt och hållet för att undvika att svara på påståendena. Gör man som jag och kräver svar på påståendet med fokus på att stanna på samma perspektiv och låter inte folk komma undan genom att byta fokus, blir man direkt utesluten. Likt mig, likt en zebra får man en stämpel på rumpan, så att lejonen vet vilket byte dom skall anfalla.
Precis i detta vi befinner oss idag.
Saken är emellertid den att Ann Heberlein och även du, Ivar Arpi, genom att bara avvika ytterst måttligt från åsiktskorridorens och värdegrundens centrala diktat, och hela tiden följsamt med ändringar och skiftningar i dessa diktat, är värdegrundens och åsiktskorridorens markgrevar och yttersta försvarare. Ni definierar den yttersta tillåtna gränsen. Vi som är långt bortom denna, vi som inte alls förhåller oss till värdegrunden, vi som inte känner åsiktskorridoren, är de sanna dissidenterna.
Med en uppväxt samt ungdom i Afrika känner jag väl igen igen vår åsiktkorridor och fallenheten för att granska budbärarens demografiska tillhörighet istället för innehållet i budskapet.
Är det på motsvarande sätt i andra västerländska länder?
Angående narcissismen som präglar vårt samhälle så är väl detta bara ett uttryck för en långtgående individualism som vi finner både till höger och vänster? Varför ska vi prata om samhället och det "samhälleliga" när det bara finns individer, frågar sig Thatcher-högern? Varför ska vi prata om samhället och det "samhälleliga" när detta bara innebär en uppsättning normer och kulturella värderingar som förtrycker individen, frågar sig vänsterindividualismen?
En människa utvecklas genom
de strider som hon i detta fall tvingas ta och genomleva. Med i detta fall förkrossande resultat för Ann Heberleiln som förlorade allt- jobb, inkomster och popularitet därför att hon inte passade in i etablissemangets åsiktskorridor. Hon tyckte helt enkelt fel. I ett Sverige som helt tappat förståndet och trodde sig styra hela befolkningen med förtryckande restriktioner för de som inte dolde sanningen om utvecklingen i landet. Fallet borde lämna en doft av skam
efter sig.
Men nu är Ann Heberlein återigen med överallt som det tycks populärare än
någonsin som debattör. Efter att hennes bok Fallet kommit ut. Och det tycks som om hon är på bettet som aldrig förr. Det gläder mig.
Samtidigt är det ju märkligt hur en av Sveriges mest uppburna intellektuella bevisligen inte har någon ideologi utan är minst lika mycket vindföjel som vilken MP-politiker som helst. Från FI till SD till FI igen på fyra år?
Men Ivar, att prata om person, att någon påstås vara arg eller bitter, är ju bara en s.k. härskarteknik. Syftet är ju att reducera kritik i sak till att den inte hade nån bäring pga att person X hade känslor Y (arg, bitter etc). Detta används också när man kritiserar grupper av personers åsikter som försvar från den gruppen. När flera går på en person så är det svårt att värja sig och kritiken och genom att se den enda personen som enda problemet så behöver man inte bemöta kritiken. Mycket när det gäller debatter handlar också om vem som har bevisbördan på sig och där finns många trick för att lura en enda person att gå i försvarsställning och då får man personen i sig att själv indirekt eller omedvetet att reducera sin kritik.
Vet du Ivar det går inte att särskilja personen AH från hennes åsikter? Utan den kontexten går det inte att förstå dem.
Heberlein var en frisk fläkt i svensk debatt på en tid då ingen andra vågade tala om invandring. Nu är det lite sent, kan man tycka. Demografien tar hand om resten själv.