En polis mördas, och vi bara pratar

Sluta prata, sluta skriva, sluta lägga upp bilder på er själva. Leverera konkret förändring. Innan det är försent.

En polisman blev  i går natt skjuten till döds. En ung man, strax över trettio, som drömt om att bli polis under många år. Som bara varit i tjänst ett år. Som lämnar efter sig nära och kära, och kollegor, i sorg. En mänsklig tragedi, men också mer än så. 

Om någon kan göra så mot en uniformerad polis, var befinner vi oss då som samhälle?

“Felskjutning” är ett nytt ord för mig. I ett inslag i P4 Göteborg användes ordet för att beskriva det som skett. Just nu arbetar polisen i Göteborg enligt hypotesen att det snarare var en förlupen kula än riktat mot polismannen. En polis som intervjuats i Expressen menar att polismannen visst var måltavlan: “Det var som en avrättning”. Var gärningsmannen ute efter vilken polis som helst i så fall, eller specifikt den dödade polismannen? Det finns få svar just nu.

Någon jämför med Malexandermorden på två poliser 1999, och det var verkligen fasansfullt brutalt. Detta är dock något annat. Vi har att göra med hela områden som kriminella håller i sitt grepp. Där människor inte vågar vittna. Där en del ungdomar firar att en polisman dödats. På Snapchat, och andra sociala medier, sprids nu hemska bilder på honom med glada utrop. För dem är det inte en människa, bara en fiende. När jag ser detta får jag samma känsla som när terroristsympatisörer jublar åt att oskyldiga mördas. Det är som att vi inte bor i samma land. Hur kan de inte se att polismannen som mördades är en människa av kött och blod? En person som vigt sitt liv åt att hjälpa och skydda?

Jag hade inte tänkt skriva den här texten. Det är svårt att helt sätta fingret på det, men det känns nästan poserande att kommentera detta. Jag menar inte att det är poserande att bli rädd, arg, hämndlysten eller sorgsen. Det finns en tendens hos politiker och makthavare att använda väldigt kraftiga ord – “det är oacceptabelt”, som Stefan Löfven brukar säga – och att det sedan ändå inte följs av handling. 

Ibland får man känslan av att själva fördömandet i sig, och känslan av beslutsamhet, räcker. Politiker lägger upp bilder på sig själva med bildtext där de fördömer dådet. En presskonferens. Man tar chansen att synas, som en som bryr sig. Allvarlig min. Man uppträder som “handlingskraftig”. “Nog nu”.

Det är något kväljande att känna att vi på något sätt deltar i en uppvisning, snarare än i verkligheten. Att uttalanden, verbalt och i text, sker på en scen och att vi är åskådare i publikhavet som ger tummar upp eller ner. Det mest mänskliga – en polismans liv har just släckts – blir en del av en show. 

Språkmagin reducerar allt till ett ovärdigt spel. Jag vill inte höra att det är oacceptabelt, jag vill att det ska vara oacceptabelt. Jag vill inte höra att det är nog nu, jag vill att det ska vara nog. Det enda som spelar roll är vad regeringen tänker göra åt situationen i Biskopsgården och andra utsatta områden.

Jag struntar i er regeringskris, jag struntar i mandaten i riksdagen, jag struntar i politiska vildar när verkliga vildar skjuter poliser till döds. Jag struntar i ert januariavtal och era röda linjer. Ännu en gräns passerades i går. Sluta prata, sluta skriva, sluta lägga upp bilder på er själva. Leverera konkret förändring. Innan det är försent.

Börja prenumerera