"Det finns inget Israel för oss"

Vissa yttranden är som rorschachtest: mottagaren läser in sin egen förförståelse av avsändaren. Rubriken till den här texten har exempelvis Israels ambassadör och SKMA gjort motsatta tolkningar av.

De senaste årens attacker som judar i Europa har utsatts för av islamister, har gjort att många har flytt(at) till Israel. Fruktansvärt. Tragiskt. Och förståeligt. Men när vi andra blir attackerade, vart ska vi ta vägen? När Sverige, Storbritannien och Frankrike – ja, hela Europa terroriseras? Det finns inget Israel för oss.

När jag twittrade detta hade jag nyligen läst Underkastelse av Michel Houllebecq. I det Frankrike som beskrivs är det presidentvalet 2022: Nationella fronten leder i opinionsmätningarna och ställs i sista omgången mot islamistpartiet. Ställd inför dessa två alternativ ger både Socialistpartiet och det tidigare dominerande högerpartiet sitt stöd till islamisterna. En bitande ironi. 

Huvudpersonen François judiska flickvän Myriam och hennes familj bestämmer sig för att flytta till Israel, undan den tilltagande antisemitismen: “När ett muslimskt parti kommer till makten blir det aldrig särskilt bra för judarna.” När de skiljs åt drabbas François av insikten: “Det finns inget Israel för mig.” François anpassar sig fort till den nya islamistiska regeringens förändringar, liksom den övriga franska intelligentian. Romanen är mer sammansatt än vad som går att återge i en kort text, som dessutom har ett annat syfte. Houellebecqs utmaning till läsaren är framför allt denna: Kan västvärlden överleva utan religion? 

Min tweet var en referens till Michel Houellebecq. Den blev ett slags rorschachtest. Isaac Bachman, som då var Israels ambassadör i Sverige, tackade mig:

Thank you Ivar Arpi for writing of Israel with such a deep understanding and sympathy. And for pointing to Israel as an example in the struggle against international terror.

Samtidigt tyckte sig en del nynazister se något slags stöd i det jag skrev, som att jag mellan raderna gav stöd till deras syn på världen. Något liknande skedde tidigare i år när jag skrev en krönika om att Förintelsen fyller funktionen av ett syndafall för västvärlden i dag. Från vänster anklagades jag för att fiska i grumliga vatten, av nynazisterna kallades jag sionist. 

Börja prenumerera

I går publicerades ännu ett reportage om en judisk familj som flyr antisemitismen i Malmö. Tajmingen är klockren: På onsdag hålls Malmöforum mot antisemitism, med internationella politiker på hög nivå. Men det är stötande att ett land som dunkar sig själv i ryggen för sitt arbete mot antisemitism inte förmår att skydda sina judisksvenska medborgare. Som en av de intervjuade säger: “Håll ni era fina tal, så flyttar vi så länge.” Jag är Israelvän av många skäl, men ett är att Israel behövs för judar som inte känner sig säkra i andra länder längre. Israel behövs för att antisemitismen aldrig tycks dö. 

Jag upprepade i anslutning till reportaget min fyra år gamla tweet, med ungefär samma ord. Den här gången fick jag en annan reaktion. Samma formulering som fick Israels ambassadör att tacka mig för min vänskap till Israel fick i dag Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) att fördöma mig. Ett rorschachtest, som sagt. 

Judar flyr Malmö, men det är Ivar Arpi som är problemet. Okej.

Samtidigt fick det mig att tänka på vad som sker i Sverige, och Europa. En vän berättade för mig om att han nyligen träffade en ung fransk lärare. Hon var ganska lågmäld ända tills frågan om migration kom upp. Hon påpekade då att hennes elevers föräldrar åkte hem till sina byar i Algeriet för att ”vila upp sig” från mångkulturalismen i Frankrike. Hon frågade hur hon kunde göra det samma. 

Lars Vilks tragiska död aktualiserar frågor om vart vi är på väg. Det är inte främst nynazister som ligger bakom judehatet i Malmö, utan invandrare från Mellanöstern och Nordafrika som tagit med sig sin antisemitism i flytten. Det är en förändrad stad. Men etniska svenskar har inte flyttat utomlands i samma utsträckning, utan till kommuner runt staden. Samma förflyttningar pågår i många städer runtom i Sverige, och är ett känt fenomen från andra länder. Det finns en sorg i att se sin hembygd, sin stad, sitt land förändras till det sämre, till något som man inte längre känner igen. Ingen har bett om detta. Vem ville se organiserad kriminalitet ta över hela områden? Eller terrorismen som hotar alla som likt Lars Vilks inte respekterar islams tabun? 

Människor i min närhet har börjat prata om att flytta, inom landet, men också till andra länder. Det har förstås att göra med vilka jag umgås med, men också om att vi är många som har små barn. Många är oroliga för hur samhället utvecklas. För förnedringsrånen, för det grova våldet, för våldtäkterna, för den organiserade kriminalitetens framflyttade positioner, för de utländska stöldligorna, för förslumningen i många mindre städer, och för fientligheten mot etniska svenskar. Denna svenskfientlighet är inte något nytt, men i takt med att samhället fort har förändrats demografiskt har också risken ökat. Är detta rätt uppväxtmiljö för barnen, frågar sig flera vänner och bekanta. Det tycks inte längre gå att fly undan problemen inom landet, vilket gör att fler sneglar mot grannländerna. Och Lars Vilks död aktualiserade som sagt frågan: Vill vi ha ett samhälle där extremister dikterar villkoren för yttrandefriheten? 

Den franska läraren min vän pratade med satte fingret på en öm punkt.

Var kan man vila sig från det Sverige är på väg att bli? Den platsen finns inte. Och den sorgen, känslan av att något kanske gått oåterkalleligt förlorat, måste det vara tillåtet att benämna. 

Börja prenumerera