De har valt våldet av fri vilja

En stat som inte har kontroll på sitt territorium sviker plikten den har att skydda sina medborgare.

De senaste dagarna, sedan mordet på Einar, har gangsterrap och gängkriminalitet debatterats igen. Enligt vissa bedömare är gangsterrap, eller drill som den specifika rapgenren heter, den mest populära musikgenren i Sverige, sett till spelningar på Spotify. Andra menar att det är haussade siffror, som beror på att svarta pengar tvättats vita genom köpta spelningar. Men en populär genre är det oavsett hur man räknar. 

En del har påstått att vi inte brytt oss om våldet och kriminaliteten förrän nu, när någon som heter Nils i förnamn, mördas. ”Är det inte sorgligt att det är först när en vit svensk artist dör i Hammarby Sjöstad som hela landet vaknar till?” skrev Daniel Riazat, riksdagsledamot för Vänsterpartiet. 

“Det krävdes att det skulle vara en känd ung, vit kille boende i medelklassland för att vi skulle göra något mer än att rycka på axlarna åt helvetet som pågår.” skrev Nina Campioni i Aftonbladet

Debattredaktören på tidningen Arbetet, Lina Stenberg skrev: “Varför ska ”vi” skrämmas/beröras av gängkriminaliteten först när skjutningar sker i fina förorter? Varför tycker vi att det, mao, är ok när skjutningarna sker i orten?”

Det är ironiskt att den vänster som påstår att vi inte brytt oss förrän nu, själva är de som brännmärkt dem som varnat för utvecklingen. Just Riazat har exempelvis raljerat så illa över dem som varnat för klanernas ökande makt i Sverige, att till och med Jonna Sima kritiserade honom för det på Aftonbladets ledarsida.   

Implikationen är förstås att vi bryr oss mer om vita svenskar än om dem som bor i utsatta områden, och ofta är vad som kallas icke-vita. 

För några år sedan använde jag ett retoriskt grepp i en ledare, som syftade till att väcka flera till vad som pågick. Det handlade om områden som härjades av bilbränder och kriminella som tog över gator och torg. Jag bytte ut de drabbade områdena Husby, Hyllie och Oxhagen mot Östermalm, Vasastan och Limhamn, men behöll allt annat från rapporteringen. “Tänk hur reaktionerna hade varit om det verkligen var ovanstående områden som var utsatta?” skrev jag. Det var i augusti för fem år sedan. Utvecklingen har gått snabbt sedan dess. Det retoriska greppet hade inte fungerat i dag, eftersom kriminaliteten når överallt.

En stat som inte har kontroll på sitt territorium sviker plikten den har att skydda sina medborgare. Då upphör suveräniteten i dessa områden, och någon annans tar vid. Samtidigt som staten pumpar in pengar så har den inte kontroll. Per Gudmundson kallade det en gång för nattvandrarstaten, till skillnad från nattväktarstaten. Den senare sköter sitt kärnuppdrag, och låter civilsamhället organisera det mesta annat. Nattvandrarstaten sköter inte lag och ordning, men tvingar en att fylla i en miljard formulär för allt möjligt, sköter barnpassning, reglerar föräldraförsäkring i detalj, genuscertifierar gärna din arbetsplats och pröjsar gärna för kommunpoeter. 

Tillbaka till gangsterrapen, som är intimt förknippat med dagens gängkultur. Hur kan det komma sig att kulturjournalistiken haft ett så insmickrande tonfall, när kopplingarna till grov kriminalitet varit uppenbara länge? 

Om man betraktar samhället som genomsyrat av maktstrukturer, där de mest förfördelade ser brottsligheten som en av få utvägar, då blir brottslingen ett offer snarare än förövare. Då blir också brottslingen ett slags sanningssägare. De längst ned i samhällshierarkin betraktas som mest genuina, mest äkta. Denna maktanalys genomsyrar hiphopen, men också medierna. Man brukar prata om socioekonomiska faktorer, och i vissa läger förklarar det allt. Rensat för socioekonomiska faktorer så finns ingen gangsterrap, ingen gängkriminalitet, inga förnedringsrån, skulle någon lagd åt den förklaringsmodellen kunna säga. Det är en förklaringsmodell som motbevisats gång på gång, men som ändå lever vidare som något slags zombie.

Att ställa sig i opposition till majoritetssamhället ses som mer äkta, eftersom det är från det som strukturerna utgår från. En gangster kan då ses som en Robin Hood, när skulden för brottsligheten alltid förläggs till “systemet”. Då blir samma personer som terroriserar bostadsområden på något märkligt vis också hjältar. Det är ju inte deras fel, inte egentligen. 

Vi kan vara besatta med att städa i alla barnlekar, barnböcker och barnkultur tills inte ett spår av “toxisk maskulinitet” återstår. Vår offentlighet genomsyras av genuscertifieringar, Metoo, pedantisk jämställdhet, nolltolerans mot våld och snäva ramar för acceptabelt beteende. Samtidigt inte bara spelar public service gangsterrap, utan prisar den också. Kulturjournalistiken har pendlat mellan okunnig och insmickrande. Tillhör man kategorin människor som ses som mer autentisk som tillhörande en förtryckt minoritet, så får man också mer svängrum. Med det beteendet kommer man aldrig släppas in helt i finrummen – det är sant – men man får gärna vara gäst. En lagom dos farlighet ger livet lite krydda. Redan de gamla romarna både föraktade och älskade sina gladiatorer. 

När något som uppfattas som barbari uppträder inom den egna gruppen, mitt i majoritetsbefolkningen, är det dock nolltolerans som gäller. I det finns ingen autenticitet, utan bara toxicitet. Skinheadkulturen med sin musik, med Ultima Thule i spetsen, fick givetvis inte spelas i public service. Här fanns ju kopplingar till nationalism och invandringsmotstånd, och nynazism och rasism. Men inte ens raggarkulturen har man låtit få utrymme. Eddie Meduza gick inte för sig, men Yasin har däremot fått pris av P3 Guld. Säga vad man vill om Eddie Meduza, men någon inblandning i grov gängkriminalitet stod han inte för. De inhemska barbarerna avskyr vi, och har inga problem med att ställa dem till svars. Där finns ingen postkolonial analys som komplicerar saker. Vita män med stort våldskapital har inget offerskap att skylla på. De har valt våldet av egen fri vilja, medan minoriteternas män snarare valts ut av våldet. 

Men jag tror även den svenska kulturjournalistiken just nu upptäckt att det är skillnad på den fiktive och den verklige andre. Det är skillnad på att romantisera gangsterrap som ett slags fiktiv underhållning, och att bevittna hur någon skjuts ihjäl till följd av musiken man lyssnat på. Den verklige andre är inget offer, utan tvekar inte att göra dig till ett offer. 

Läs exempelvis Fredrik Strage som gör upp med sitt eget vurmande för gangsterrap i DN: “​​Jag älskade dig, gangsterrap, men det är lika bra att vi går skilda vägar”, Victor Malms texter på temat i Expressen, Vesna Prekopic gör en liknande poäng i DN:  “Den slitna uppdelningen mellan verk och person går inte längre att försvara”. Jag kallade gangsterrap för “våldsporr för medelklassen” i Kvartal.

När man inte lyssnar på vad gangsterrappare faktiskt säger, när man inte tar människor på orden, behandlar man dem som lite mindre vetande. Man putsar upp det som sägs, för att man har dåligt samvete för sin privilegierade position. Skulle man behandla dem som jämlikar skulle man tvingas vara lika kritisk mot dem som man är mot andra. När man ser gangsters och kriminella som offer gör man dock alla en otjänst. Då glömmer man av att de flesta i utsatta områden, de flesta med utländsk bakgrund, inte sysslar med sånt. Att de är värre utsatta för kriminaliteten. 

På 1970-talet hade vi Abba. Under samma decennium expanderade Ikea utanför Skandinavien. I dag dominerar gangsterrappare topplistorna och vi exporterar våra kriminella till andra länder, som Spanien.  Allt var inte bättre förr, men S.O.S.

Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

Börja prenumerera

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)