Afghanistan och slutet på en epok

För 15 år sedan hade många i Sverige ropat på en förlängd intervention i Afghanistan nu när USA drar sig ur. Men i dag finns få hökar kvar. Aptiten på interventioner är slut och så även en epok.

År 2009 svarade Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot för dåvarande Folkpartiet, ja på frågan om Sverige borde stanna kvar i Afghanistan:

Låt oss vara klara över en sak; om världssamfundet nu lämnar Afghanistan överlämnar vi sannolikt landet återigen till talibanerna. Utan den militära närvaron faller Afghanistan tillbaka i inbördeskrig, förtryck och diktatur. Vad är alternativet?

Vi får se om hon får rätt – med tolv års fördröjning. 

Det är fruktansvärda scener som utspelar sig i Afghanistan just nu. Under tjugo år har vi levt med stora förhoppningar och under ett vidlyftigt löfte: flickorna skulle gå i skola, demokratin skulle värnas, mänskliga rättigheter försvaras. Det var därför vi sände svenska soldater att riskera livet och i några fall ge sitt liv för Afghanistan. Var allt förgäves? 

USA:s insats i Afghanistan, eller kriget om man så vill, är det längsta i USA:s historia. I 20 år har man kämpat för att besegra talibanerna och stabilisera det nya styret av landet. 2 400 amerikanska soldater har dött. Insatsen har kostat 900 miljarder dollar (vilket kan jämföras med Marshallplanen, som var på motsvarande 113 miljarder dollar). När man nu tar hem de sista trupperna innebär det slutet på en epok som tog sin början med terrordådet 11 september 2001. Och det är just 9-11 som president Joe Biden satt som definitivt slutdatum. 

Kriget mot terrorismen definierade 00-talet. Dåvarande president George W Bush pratade om skurkstater, döpte insatsen i Afghanistan till Enduring Freedom, fann svepskäl för att invadera Irak, och så vidare. 

Börja prenumerera

Tidsandan under det tidiga 00-talet fångas i den kortlivade serien Commander in chief (2005–2006), där Geena Davis spelar USA:s första kvinnliga president. Just eftersom hon är kvinna är hon också en särdeles god och moralisk president: När hon nås av nyheten att en ung kvinna i Nigeria hotas med avrättning på grund av utomäktenskapligt sex, är hon beredd att skicka in amerikansk trupp i det afrikanska landet för att föra ut kvinnan och ta henne till “free soil”. I en scen som fångar den dåtida världsbilden till höger och vänster förklarar presidenten för den nigerianske ambassadören i Washington:

And if you think that I am going to stand by and watch a young woman be executed – tortured – for having sex, you are sorely mistaken.

Kort och gott: Om så en enda person riskerar att få sina mänskliga rättigheter kränkta i ett främmande land, är USA berett att gå in med militär. “By the way – we’re pretty good at this sort of thing”, förklarar en av de ansvariga generalerna. 

Under 00-talet bevisade den amerikanska krigsmakten att man kunde besegra fiender långt från de egna stränderna. Varken Irak eller talibanerna hade en chans. Men man visade också gränserna för vad en militär insats kan åstadkomma. Den här perioden bar på många falska förhoppningar om att man med militära medel kunde bringa ordning i kaos, vilket i själva verket lett till sin motsats och i flera fall destabiliserat världen mer.

När Barack Obama, med höken Hillary Clinton som utrikesminister, bombade bort Muammar Gaddafi i Libyen 2011 gjorde man sig visserligen av med en diktator. Men sedan dess har inbördeskriget lamslagit och förstört stora delar av landet. Tio år senare kämpar Libyen fortfarande med att få något slags stabilitet. Neokonservativa som John McCain, och andra mer liberala interventionister, ville att USA skulle gå in med kraft i Syrien. När Barack Obama avstod – trots överträdda röda linjer med en gasattack mot civilbefolkningen – klev Ryssland, Iran och Turkiet in i stället. Vi kommer att leva länge med resultatet också av det beslutet. 

Det finns en inbyggd motsägelsefullhet i det paradigm vi levt i så länge. Å ena sidan förväntas väst, med USA i spetsen, agera världspolis när brott mot mänskligheten begås, å andra sidan ska man inte ta för mycket kontroll över landet där det sker, eftersom det återuppväcker minnen av kolonialism och imperialism. Ingen vill se ett världsimperium, men många tycks förvänta sig en snäll världspolis.  

Jag skulle försiktigt vilja lyfta tanken att vi just nu ser slutet på en era, i och med utträdet ur Afghanistan. Åtminstone från 1970-talet och framåt har vi levt med föreställningen att västvärlden (i alla fall enligt många västerlänningar) har en moralisk plikt att ingripa när mänskliga rättigheter kränks, oavsett var det sker och under vilka omständigheter. Efter kalla krigets slut fick denna idé ännu bredare genomslag, när handlingsutrymmet inte längre begränsades av östblocket. Att ingripa mot skurkstater och diktatorer har setts som en skyldighet. 

Med det inte sagt att detta har tillämpats konsekvent. Men då är det oftast inkonsekvensen som har kritiserats, inte föreställningen i sig. Vi journalister deltar också i detta. Som att påtala att kriget i Kongo är världens största krig, men att det är osynligt i medier, som Håkan Lindgren gjorde 2013 – det görs inom det paradigmet. När jag själv skrev om den humanitära katastrofen i Jemen, “Kriget ingen orkar läsa om”, var det inom samma genre. Implikationen har länge varit att det faller på oss som läser att agera interventionistiskt, oavsett utsikterna att lyckas. Åtminstone att vi ska sätta press på dem som kan göra något åt det.

I dokumentären Can’t get you out of my head skildrar Adam Curtis (tipstack till Ola Söderholm i Stormens utveckling) hur vi efter att ha begravt de stora politiska berättelserna blev individualister, och hur det stora politiska projektet i stället blev att bekämpa grymhet och lidande. Man hoppades på att nå bortom vänster och höger. We are the world, sjöng artisteliten i USA för att hjälpa Afrika 1985. Inspirationen kom från brittiska Band Aid från året innan, då man sjöng Do they know it’s Christmas? till förmån för de hungrande i Etiopien. Svaga grupper och svaga individer skulle skyddas av oss privilegierade västerlänningar, oavsett var de befann sig. Men det har också lett till att västländer lockats in i olika militära insatser som kostat ofattbart många människoliv, och där hela regioner har destabiliserats och kastats in i nya våldsspiraler.

Även humanitära insatser har lett till sin motsats, som exempelvis Band Aid-biståndet till Etiopien som i efterhand fick kritik för att det förlängde regimens liv. De goda intentionerna har förskräckande ofta fått onda följder. 

Expressens utrikeskorrespondent Magda Gad är på plats i Afghanistan och skildrar grymheterna som utspelar sig där. Att vår syn på Sveriges roll i den här krisen skiljer sig åt är en bisak i sammanhanget –  jag är, som sannolikt de flesta andra som ser hennes arbete, full av beundran för Magda Gads mod. Hennes rapportering har ofta varit i världsklass, och det är tack vare henne som svenska läsare får en inblick i det helvete som nu pågår i Afghanistan.

På Twitter har hon också reagerat kraftigt på att flera svenska politiker och debattörer förespråkat att mått och steg tas för att eventuella flyktingströmmar till Sverige förhindras. Är det verkligen er första reaktion, undrar Gad? Och det är här jag tror vi kan urskilja att en era har nått vägs ände. 

För femton år sedan hade många i väst, även i Sverige, ropat på en förlängd intervention. Fler fötter på marken, fler flygplan, mer pengar. Åsa Linderborg befann sig trots allt i den politiska debattens periferi när hon ironiserade över “feminister med stora bomber”. Från höger till vänster har många försvarat såväl Sveriges närvaro i Afghanistan, och vår del i insatsen i Libyen. Många ville även tidigt se en militär intervention mot Bashar al-Assad i Syrien. Så gott som alltid är det med humanitära motiv.

Men det är som att insikten verkar ha sjunkit in: Det här går inte längre. Jag ringer Kassem Hamadé, som är Mellanösternkorrespondent som just intervjuat en av talibanledarna för Expressens räkning, och frågar honom vad Sverige egentligen kan göra.

– På kort sikt kan inte Sverige göra mycket. Om man ska vara realist. Vi är ett litet land. När USA lämnar Afghanistan finns ingen reell möjlighet för något annat västland att vara kvar. 

Vi har levt i en värld där nationsbyggande, interventioner och självsäkerheten att lyckas med detta präglat västerländsk utrikespolitik. Hur mycket av det finns kvar i dag?

– Jag tror inte att mycket av det finns kvar. I dag agerar länder utifrån sina egna intressen. Stater har inga känslor, skulle jag hävda. Och jag tror att flera västerländska länder återupptäcker att de ska sätta sina egna intressen först och främst. Om man tar flyktingfrågan som exempel så förstår många att de inte löser problemen i andra länder genom att öppna sina egna gränser. Vi vet att lösningen är att skapa ett tryggt samhälle där, även om vi inte längre tror att det går att göra med utländsk militär. 

Förändringen måste komma inifrån, menar Hamadé. Han kanske inte är optimist, men det finns anledning till visst hopp. Flera samhällen har under de senaste åren bevittnat utövandet av sharialagarna: av IS, al-Qaida, talibanerna, och även gulfstaterna. I land efter land säger folk upp tron på att sharialagarna går att kombinera med ett modernt samhälle, menar han. 

– Även när man är ute på fältet så ser man särskilt kvinnor som säger upp tron på sharialagar. Att det sker är ett tecken på att samhället mognat. Det är ett gott tecken. 

Jag hoppas att Kassem Hamadé har rätt i sin förhoppning. 

Nu sjunker Afghanistan åter ner i blodbad och våld, som Birgitta Ohlsson en gång förutspådde skulle ske om USA drog sig ur. Men interventionisterna – både till höger och vänster – har trätt tillbaka. Väst avlägsnar sig i tystnad. Världspolisen har lagt batongen på hyllan. Och i lilla Sverige måste vi anpassa oss till en ny världsordning.

Men för att upprepa den fråga Birgitta Ohlsson ställde för tolv år sedan: Vad är alternativet?

Börja prenumerera

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)